Ett möte att minnas

Det är när man lyssnar på grabbar som Araik Ismail som man inser att det finns hopp för dagens ungdom.

Det finns fortfarande de ungdomar som inser att man måste offra blod, svett och tårar för att komma någonstans.

Ja, om man nu vill komma någonstans.

Men vissa tror också att det går bra att kombinera en hårdsatsning på sin idrott samtidigt som man livnär sig på diverse plusmenyer på ”BK” eller ”Macen” och dricker folköl och hänger på stan fram till småtimmarna var och varannan natt.

Sen nästa dag tror man att man bli fotbollsproffs. Typ.

Den inställningen och det synsättet kan störa mig.

Därför var det så härligt och befriande att lyssna på Araiks Ismails inställning till sin sport.

Han har ett stort mål den här säsongen: Att ta SM-guld första helgen i december.

Inget annat finns i hans värld. Och därför svarade han också som han gjorde när jag frågade hur han skulle reagera på ett silver.

– Men jag tror inte att jag tar silver.

Iskallt svar.

Och det var knappast så att Araik var kaxig på ett drygt eller olustigt sätt.

Nä, här fanns äktheten.

Här fanns kärleken till sin sport.

De stora målen och de ännu större drömmarna.

Jag inbillar mig att Araik Ismail om någon vet att vägen dit är långtifrån spikrak.

När jag gick därifrån så fick jag en stark magkänsla som sa att det inte var sista gången som jag mötte och intervjuade Araik Ismail.

Jag hoppas att magen var på bra humör i går...