"Jag undrar fortfarande när jag ska vakna upp"

Hon kommer uppför redaktionstrappan i tjock jacka och med shoppingpåsarna dinglande runt armen. Efter ett drygt halvår i en och samma res-väska, med nästan bara tunna sommarkläder i packningen, har behovet att fylla på och byta ut garderoben varit stort.

Men vilket halvår det varit för den snart 25-åriga Kristianstadstjejen:

Tvåa i VM totalt, en världscupseger och ytterligare tre andraplatser förutom finalen på Gold Coast i Australien. Dessutom en säsongsavslutning i USA, där Lisa Nordén vann båda de tuffa tävlingarna hon ställde upp i.



Lisa själv – precis sig lik, med fötterna på jorden, glimten i ögat och sitt varma sätt – bara skrattar och skakar på huvudet:

– Jag hade ju verkligen inga förväntningar på mig själv den här säsongen. Det skulle vara lite "se-och-lära-säsong", och dessutom var jag ju knäskadad i våras, och fick ligga hemma på soffan när de andra var ute och löptränade.

– Nu när jag tittar i backspegeln har jag fortfarande lite känslan av att jag ska vakna upp och allt bara är en dröm...



Efter en lite halvknackig start kom Lisa Nordén loss ordentligt. Fjärdeplatsen på EM i juli var ett avstamp ("För ett par år sedan år sedan hade jag varit jättenöjd, nu kändes det sådär"). Under sommaren har pallplatserna avlöst varandra, och inför världscupfinalen på Guldkusten i Australien hade Nordén faktiskt chansen att bli världsmästare.

Men trots ett taktiskt perfekt genomfört lopp räckte det inte, Lisa Nordén slutade tvåa i finalen, och som VM-silvermedaljör totalt. Totalledande Emma Moffat vann – Lisa hade behövt vinna loppet med Moffat som trea för att ta guldet, och kruxet var att ingen av de andra löparna orkade hänga med toppduon i finalen, trots att Nordén avvaktade så mycket hon kunde för att försöka få med sig någon.

Kan du inte gräma dig lite så här i efterhand att du inte gav järnet hela loppet och såg till att i varje fall vinna finalen?

– Alltså... det var ju inte målet. Målet från början var inte att jag skulle vinna VM-guld. Men visst, tänker man tillbaka så kanman ju gräma sig över de där tre tiondelarna i Madrid som gav mig en andraplats istället för segern, eller tävlingen i London. Det kunde varit en mindre marginal inför finalen, hade det bara räckt att klå Moffat i finalen så kunde det sett annorlunda ut.

Hon tystnar ett ögonblick, och tillägger sedan:

– För jag tror ju att jag hade kunnat vinna tävlingen.



Som avslutning på säsongen blev det en tripp till USA och två tävlingar där för Lisa Nordén. Lite för att dra nytta av formtoppen, lite för att få chansen att se delar av USA hon aldrig varit i tidigare –och delvis också för att marknadsföra sig själv.

– I USA vet folk bara vem man är om man kör Ironman eller deltar i deras inhemska tävlingar, påpekar Lisa Nordén.

Tanken var att försöka placera sig topp tio i de två tävlingarna Lisa ställde upp i. Med en okej placering och prispengar skulle resan gå plus minus noll.

Fast det gick bättre än så.

Lisa Nordén såg till att presentera sig rejält för amerikanerna, och sätta både sig själv och Sverige på kartan.

Hon vann nämligen både i Los Angeles och i Dallas.

– Den första tävlingen gick oväntat lätt, i den andra fick jag slita rejält, summerar hon.

Men tala om känsla när hon sprängde mållinjen i Dallas. Och då snackar vi inte om segerrus – utan om känslan av att äntligen få vara ledig.



För: Nu har Lisa semester.

Två veckors total ledighet från triathlon och all träning.

Det är nästan så det känns konstigt för en idrottstjej som normalt ägnar mellan 20 och 30 timmar i veckan åt ren träning.

– Ha ha, det är inte helt lätt, ler Lisa. Men samtidigt gäller det att försöka hinna med att träffa alla – mamma, pappa, farmor, alla släktingar och kompisar under tiden jag är hemma i Sverige, så jag har att göra. Det känns nästan som det hade varit skönt med ett träningsläger just nu så man kunde vila upp sig lite.

Nästa helg ska Lisa Nordén till ett ungdomsläger i Falun. Mest för att vara på plats och visa att hon faktiskt existerar.

–Man är ju lite som ett spöke i triathlonvärlden här hemma i Sverige. Man finns med i tidningsartiklar och på nätet, men det är ju nästan inga som har träffat mig. Och nu är ju tritahlonsporten på uppåtgående – det ska tydligen vara 100 ungdomar med på det här lägret – det gäller att ta tillvara på det, säger Lisa.



Om ett par veckor kommer träningen med sikte mot nästa säsong att dra igång så smått. I slutet av november startar allvaret igen – då åker Lisa på löpläger i Kenya.

Till nästa år ligger mycket träningsfokus nämligen på just löpning. Lisa Nordén är en duktig löpare – men hon har en brist. Tempoväxlingar kostar henne för mycket. Att springa snabbt länge i en och samma fart går bra – men att växla tempo är detsamma som att sätta mätaren på rött med en gång.

– Målet är att få ett större spektra att jobba med. Man kan ha stor nytta av det rent taktiskt i tävlingssituationer, säger Lisa.

Men hur länge till kan du hålla i den fantasiska utvecklingskurva du haft hittills?

– Det är ju London 2012 som är huvudmålet, och det finns en hel del att jobba på.

Men sen då?

– Jag har insett att risken är rätt stor att jag kommer att hålla på med det här ganska länge. Först London naturligtvis... sedan hade det varit ganska fräckt att vara med i Rio fyra år senare också. Åldermässigt är jag fortfarande inte för gammal då. Och sedan måste man ju som triathlet någon gång göra en Ironman på Hawaii.



Men idrottsliga mål och resultatmål i all ära: Lisa Nordén har också ett annat mål för de närmaste åren:

Att hitta ett hem.

En plats där hon kan landa mellan alla tävlingar, träningsläger och flygresor över världen, en plats där det finns vettiga träningsmöjligheter, en bas att utgå ifrån så att hennes hemadress inte utgörs av en allt mer sliten resväska.

– Det är slitsamt att leva så här. Ibland, särskilt under de mest extrema träningsperioderna, undrar man vad man sysslar med. Men känslan av att stå där på podiet i en världscuptävling slår allt. Man är hög på endorfiner i två veckor efteråt. Och bara den känslan gör allt det här slitet värt det.