Strandkampen: Åhus–Helsingborg

Grannen i väst har börjat mopsa sig. Med lägre avgifter, klasshandboll och vackert väder har OV Beachhandboll växt och slagit deltagarrekord tre år i rad. Sedan premiären 2008 har antalet lag ökat från 140 till 968. Håller trenden i sig är turneringen i Helsingborg – sett till antalet lag – större än Åhus nästa år. Men vilken turnering är bäst? Jag har besökt och spelat i båda turneringarna och tror mig ha avgörandet i strandstriden. Svaret? Det är fortfarande klasskillnad. Men...

Eftersom vi börjar lära oss det här med Åhus Beachhandboll nu efter 14 år kunde det väl vara trevligt med en utflykt västerut för att utforska nya marker. Jag halkade in på ett bananskal i ett lite hemmasnickrat lag och fick uppleva två fina dagar i Sundets Pärla Helsingborg. Handbollen var annorlunda, minst sagt, men det fanns något nytt och spännande i hela idén. Och efter en finalseger och hemkomna som svenska mästare måste jag erkänna att jag blev lite nykär. OV Beachhandboll är avslappnat, lite kyligt sexigt sådär. Om Åhus turnering är den välkammade pojken är OV den tatuerade kusinen som alla tjejer gillar.

Vi kan ju tjata om den där kvaliteten i evigheter, men som helhetsbild är OV Beachhandboll totalt chanslös mot Åhus. Beachhandbollen fick sitt hem i Åhus, det var här den växte upp och nu blivit vuxen. Utan någon egentlig konkurrens har turneringen här blivit ett varumärke. Kändisarna är här varje år. Sveriges bästa handbollsspelare älskar turneringen.

Men nu har den fått konkurrens.

OV Beachhandboll är en enkel turnering. Med få slitvargar, en enkel liten vagn som tävlingskansli, ett domarområde utan tak och en speakeruppsättning som i stort sett har en enda högtalare till sitt förfogande. Det är trångt och frågan är om någon i publiken egentligen har koll vad som händer. Det finns inget jättetält där man kan kolla resultat och matchtider på en dator. Det känns som det mesta tas lite med en klackspark.

Men lagen strömmar till det ganska fräcka läget i Helsingborg. Tävlingsledningen har knappt hängt med, men med tanke på hur snabbt det gått är organisationen imponerande pricksäker med tider och liknande.

Till Helsingborg kom vi, parkerade på en gräsplätt 20 meter från bana 1 och slog oss ner under en lång bro där tågen susar förbi var tionde minut. Det var faktiskt ganska charmigt. Mest för att vädret var så bra. Helsingborg hade fint väder alla tävlingsdagar. Det är sånt flyt som också gör att lagen kommer tillbaka.

Vi diskuterade igenom vilka regler som egentligen gällde. Och det är ingen diskussion man tar på ett par minuter, det ska ni veta. Som tur var hade domarna sin lilla plätt bara några meter ifrån oss och även om vi som vanligt är ovänner under matcherna kunde vi sansat diskutera oss fram till förståelse.

Det jag minns mest från våra regelgenomgångar är att beachhandboll med SM-status är en ”almost no contact sport”.

Man får med andra ord knappt röra varandra. Som basket i stort sett. Totalt förvirrande i början, men faktiskt ganska trevligt och publikvänligt efterhand.

I korta drag innebär reglerna att målvakten får två poäng vid varje mål och att utespelarna också får det – o-m de snurrar i luften, eller möjligtvis gör en ”japan”.

Ett ”vanligt” mål som ger en poäng är ett misslyckande. Men det blir, trots viss förvirring, ganska roligt till slut. Och så är det ju SM-status. Före finalen stod vi med handen på hjärtat och sjöng nationalsången. Å andra sidan blev finalshowen inte fräckare än så... Det är viss skillnad om man jämför med finalfesterna i Åhus.

Men lika roliga som reglerna faktiskt kan vara, lika dumt blir det i ungdomsklasserna. Det krävs ju inte en hjärnforskare för att förstå att om målvakten får två poäng så sätter alla lag sin bästa spelare som utspringande målvakt. Och att se de små barnen bara få order om att passa sin målvakt så denne kan skjuta är inte särskilt spännande. Och inte direkt givande för varken utveckling eller gemenskap.

Det finns potential i Helsingborg. Åhus behöver ingen potential. Säger man beachhandboll tänker man Åhus. Samtidigt är konkurrensen bra för oss vid sidan om. Den har tvingat Åhus att göra något åt sina priser och samtidigt förbättra den där kvaliteten som jag tjatar om.

I kungabedömningen här intill vinner Åhus med god marginal – precis som väntat. Det är klasskillnad. Och kommer nog alltid att vara det.

Och samtidigt behöver inte Helsingborg vara bäst på beachhandboll. De har annat att vara stolta över.

Så låt Åhus få vara stolta över sin beachhandboll. Den är värd att vara stolt över.