VMA har det tungt just nu

I förra hemmamatchen, mot Ramlösa Södra, var det försvaret som svek. Nu, mot Karlskrona AIF, anfallet.

– De var helt enkelt bättre än vi på att utnyttja chanserna, sa VMA-tränaren Fredrik Johansson och slog huvudet på spiken.

För VMA var inte ett dugg sämre än Karlskrona. Hade minst lika mycket av spelet och väl så många chanser som gästerna. Men de misslyckades med det väsentligaste: att göra mål.

– Vi har förtvivlat svårt att få dit den, så är det bara, konstaterade Fredrik Johansson helt krasst.

Fall framåt

Visst, Philip Sandgren, nu tillbaka i anfallet, Rasmus Lundin och de andra hade flera tillfällen att låsa upp KAIF-försvaret.

Det var bara ett problem: de hade glömt nycklarna hemma.

Men med (försvars-)katastrofen mot Ramlösa i gott och pinsamt minne var 3–0-förlusten ändå ett steg i rätt riktning. Okay, det vore en grov överdrift att påstå att gästerna behövde skohorn för att ta sig igenom hemmaförsvaret.

Såg stabilt ut

Men för det mesta såg det stabilt ut, och anfallet skapade tillräckligt med chanser för att motivera både en och tre poäng.

– Nja, jag tycker vi var väl värda segern. Visserligen hade de mycket boll i andra halvlek, men de spelade ju mest runt utan att på allvar hota vår backlinje, menade Karlskronas tränare Daniel Holm.

Men vid åtminstone två tillfällen tror jag att han satt med hjärtat i halsgropen, KAIF-tränaren. Dels när Björn Persson sköt hårt och distinkt från nära håll och dels när Ola Eriksson fläskade på från tio-tolv meter. I första fallet gjorde målvakten en fullständigt fenomenal reflexräddning och i andra räddade ribban duktige Sebastian Halle.

Frågan VMA-supportrarna ställer sig är förstås varför det bara blivit sju pinnar på åtta matcher. En anledning är givetvis att man inte kunnat spela med ordinarie backlinje en enda gång den här säsongen.

En annan, och kanske den viktigaste, att fjolårets skyttekung, Andreas Grahm, numera lirar allsvenskt i Trelleborgs FF.

23 mål snyter man inte precis ur näsan.