Fotbollen tog honom runt jorden

Sport Artikeln publicerades

När Bosse Nilsson pratar fotboll så lyssnar man. Fotbollsresan som började i Tjörnarp och tog fart i Hässleholm har gått via Quatar, Bahrain, Kina, Sydafrika och slutligen landat hemma i Hässleholm. Om den nu verkligen har landat. Bladetsporten satte sig ner över en kopp kaffe och pratade korruption, nya tränaruppdrag och afrikanska guldpojkar.

Det finns två typer av afrikanska fotbollsspelare. De artiga och hårt arbetande lagspelarna, en typ som May Mahlangu i Helsingborg. Och så de som, så fort de får syn på en pengabunt, blir egoistiska småpojkar med trassligt privatliv.

Bosse Nilsson känner till båda kategorierna. Han har jobbat med den struliga sorten som tränare i Helsingborgs IF och gör nu allt för att få de afrikanska gästerna i IFK Hässleholm att hålla sig till planen.

-Thando Mngomeni kom på en fri transfer till HIF, du kommer ihåg honom? Han hamnade i dåligt sällskap och var en svag personlighet. Jag märkte att när jag var i Malmö och det kom dit en afrikan så tog det inte mer än två träningar förrän där var 10-15 afrikaner runt planen som ville åka snålskjuts. De lockar in spelarna i fel sällskap.

Fotbollshistorierna tar aldrig slut. Kokar man bara tillräckligt många kannor kaffe hade Bosse Nilsson kört på i mer än de två timmar som intervjun nu stannar vid. Vi sitter i IFK Hässleholms klubbstuga på Österås medan fåglarna hugger in på maskarna i det nyklippta gräset utanför.

Bosse dricker kaffe, så klart, men väljer skorpor före Ballerina-kexen.

-Jag har dåliga gener som gör att jag tycker om mat. Jag dras med 5-6 kilo jag skulle kunna vara utan. När man gör lumpen, som man gjorde förr i tiden, så är det den vikt man har då plus 10 procent som är okej nu. Tyvärr ligger jag fem-sex kilo över det. Det är irriterande när man knäpper livremmen. Men man får bestämma sig vad man vill.

Håller du igång något nu?
-Jag hade en bra period i våras då jag körde 6-7 veckor på gymmet med enkel motionsträning och sen tennis två-tre gånger i veckan. Sådan där raggartennis med Tom Prahls modell där man inte servar utan bara sätter igång bollen. Sen blev jag förkyld, men nu har jag bestämt mig igen så nu är jag igång.

RunKeeper hörde jag nämnas?
-Ja, Tom Prahl, han som är den sämste på sån här skit, visade mig. Det motiverar faktiskt litegrann, att man kan se hur många meter man gjort och kalorier man förbränt. Sen är det ju klart att det påverkar hur mycket du förbränner jämfört med vad du tar in.

Hur många kalorier är en kopp kaffe?
-Inte så mycket, jag har inget socker heller. Men samtidigt är det ett välfärdsproblem. Jag lider inte fysiskt, det är mer psykiskt när man ser den där jädra livremmen.

Inför VM 2010 fick Bosse en förfrågan om att ta över Tanzanias landslag. Då blev det aldrig något, mest på grund av en galen historia som innefattar Brasiliens landslag.

-Afrika är Afrika. De gjorde en sån jäkla grej där alltså... De fick en förfrågan från Brasilien som ville spela träningsmatch där nere. Förbundet hoppade på det utan att tänka sig för och det visade sig att Brasilien skulle ha allting fritt. Förstklassigt flyg, femstjärnigt hotell plus fem miljoner dollar. De hade 60 000 sittplatser på arenan och det skulle kosta 260 kronor i snitt för det skulle gå runt, 75 kronor för de billigaste biljetterna. Och det var ju för dyrt, normalt sett kostar de billigaste biljetterna 5 kronor. Det blev inte ens halvfullt på arenan, så de förlorade 1,8 miljoner dollar på detta. De skämdes efter det och sa till mig att de inte klarade att anställa mig. Det fanns en dansk (Jan Poulsen) som tog jobbet för ett helt annat löneläge, förklarar Bosse.

-Vi hade ett helt koncept med A-landslag, ungdomslag och utbildning av tränare. Det ställde inte dansken upp på. Han skulle sköta a-laget, inget mer.

Nu ser Tanzania ut att missa chansen att gå till de afrikanska mästerskapen. Något som gör att Bosse Nilsson återigen blivit aktuell. Och 67-åringen hade fortfarande varit sugen på jobbet.

-Om de förutsättningarna finns kvar som vi spekulerade i då. Det är ett imponerande land och där finns jättemycket fotbollsspelare. De har den här glöden för fotbollen, viljan, så det skulle kunna gå att göra mycket om man gör ett seriöst program. Det kommer ofta lycksökare som bara kommer och tar pengarna och inte ser till att göra så mycket som möjligt i utbildningssyfte för spelarna och klubbarna. Man måste ha en stark ledning och det är det som är problemet med de afrikanska länderna.

På fotbollsakademin "Stars of Africa" är läget ett annat. Organisationen har ett gott rykte och förbättras för varje år. Bosse är själv nere på akademin ett par gånger om året. Det är där tränaren Farouk Khan till en början lockade till sig de mest spännande spelarna i regionen och där framgångarna för spelarna i Sverige gett eko.

-Spelarna som är där har tagit sig igenom en del passager och har en realistisk syn på att bli elitidrottsman. De är beredda att ge det hela sin uppmärksamhet, berättar Bosse.

Det är därifrån May Mahlangu (HIF) och Ralani "Surprise" Bradley (Landskrona) är hämtade, precis som Hässleholms nuvarande afrikanska inslag – trion Ayanda Nkili, Andile Xaba och Tokelo Rantie.

-De här tre spelarna har på de första månaderna redan presterat bättre än vad May och "Surprise" gjorde. Sen är de tre och det kan ju spela in att de hjälper varandra, säger Bosse, som ser intresset hos andra klubbar växa sig starkare och starkare.

Både Trelleborg och HIF har haft Tokelo Rantie och Ayanda Nkili på provspel, men intresse finns på fler ställen.

-Trelleborg, HIF, Öster, Värnamo och Mjällby har alla visat intresse. Värnamo ringer i parti och minut och vill låna anfallaren under hösten. Men det är ingen panik tycker jag. Det är viktigare att man hittar någon form med fler tester som innebär att de kan spela hos oss men träna lite hos andra klubbar.

Akademin i Sydafrika tycks fungera mer och mer prickfritt. Sedan samarbetet med IFK Hässleholm startades har alla spelare som kommit hit levererat. Hemligheten ligger delvis i att det rör sig om skolade spelare som framför allt får den hjälp de behöver utanför planen. Det sociala är viktigt, det vet Bosse Nilsson bättre än någon annan.

-May, Suprise och de här killarna är väldigt välskolade. Det är ingen Razak Omotoyossi och ingen Thando. De brukar allvar, vet att de måste vara artiga och får lära sig att jobba. I Sydafrika bor de på akademin och får sköta det mesta själva.

Samarbetet med Bosse Nilsson startades i samband med en scoutresa till Lissabon. Stefan Schwarz hade beordrat ner Bosse, som då var scout för Malmö FF, för att titta på en spelare som kunde vara aktuell för klubben.

-Schwarz ordnade en kille som skulle möta upp mig i Lissabon. Den killen hade då besök av sin kusin från Sydafrika, som då var Nadim Mahmood. Och så utvecklade det sig...

Nadim Mahmood som alltså driver akademin i Sydafrika, med hjälp av tränaren Farouk Khan.

I de afrikanska klubbarna är dock korruptionen fortfarande utbredd. Spelaraffärerna är skumma och topparna roffar åt sig enorma pengar.

-Jag var nere med Peter Swärdh 2006 i Sierra Leone där jag rekommenderat Peter. Allt var jättebra och alla var intresserade. De skulle få in sitt årliga bidrag från Fifa och fick de bara in pengarna skulle det mesta gå till förbundskaptenen. Pengarna kom under tiden vi var där nere, men nästa dag kom presidenten i en ny fyrhjulsdriven bil. Alla sa det, att nu har han själv tagit alla pengarna. Sen satt vi där nere i ett par, tre dagar och inget hände. Det är så det fungerar.

Nu är alltså Bosse Nilsson sugen på att ge sig in i leken igen.

Där utvecklingspotentialen finns, dit söker sig Bosse.

Och Afrika är trots allt Afrika.