The Queen of rock

Ett par dagar innan har jag förlorat mig i filmen ”The Runaways” där Twilight-stjärnan Kirsten Stewart, mellan alla vampyrtagningar, klippte av sig håret för att efterlikna rockstjärnan.

– Det var verkligen viktigt för henne att gå in i rollen och min karaktär. Kirsten och hela rollbesättningen har gjort ett otroligt jobb, säger Joan Jett, i dag 53 år, när första frågan naturligt nog blir hur nära man kommer sanningen i filmen.

Baserat på sångerskan Cherie Curries biografi (spelad av Dakota Fanning) och med gitarristen och låtskrivaren Joan Jett som producent, berättar den historien om världens första tjejrockband som 1977, 16-17 år gamla, skapade kravaller i Japan och med råge levde upp till rockmyten ”sex, drugs & rock’n’roll”.

– Du vet, alla fakta i filmen är baserat på verkligheten. Och alla detaljer – i en form eller annan. Samtidigt är det så mycket som inte är med – varje dag med The Runaways innehöll tillräckligt för en hel film!

Verkligheten överträffade fiktionen alltså, och lite så lär det nog kännas när Joan Jett & The Blackhearts intar Rock Stage på Sweden Rock Festival under torsdagen. I kölvattnet av rockstjärnans framfart har akter som L7, Bikini Kill, Veruca Salt, Sahara Hotnights och Hole (lyssna på Joan Jetts cover på ”Crimson and clover” från 1981, så fattar ni) erövrat rockvärlden.

Du och Lita Ford banade väg för elgitarrspelade rockbrudar. I The Runaways – kände ni er som pionjärer redan då?
– Jag gjorde det! Jag vet inte ifall alla i bandet var på samma sida av boken, men för mig handlade det definitivt om att inspirera och visa att tjejer kunde göra vad de ville. Att ingen kan diktera eller ta sig rätten att tillåta vad en tjej får och inte får göra. Det handlade om frigörelse för tonårstjejer. Eller – för alla kvinnor. Fram till dess hade det bara handlat om ”trail and tribulation”. Vi hade bara regler, inga rättigheter.

– Och Lita – Oh my God – hon är och var en otrolig gitarrist som spelade Deep Purples ”Highway star” och Ritchie Blackmoore-riff så att killarna baxnade. De visste aldrig om de skulle känna sig hotade eller jubla.

Var kom den här övertygelsen ifrån?
– Mina föräldrar! Jag var kanske fem år första gången de sa till mig att jag kunde göra vad än jag ville. Vad som helst. Och jag trodde på dem. I början ville jag hålla på med vetenskap eller drama. Det var först i 13-årsåldern, när jag hörde Rolling Stones, T Rex, den fantastiska mixen av musik i den tidiga 70-talsrocken, som jag ville spela i band. Jag ville också göra de där oljuden! Det var då jag fick köpa min första gitarr och förstärkare.

Joan Jett har varit oöverträffad på rockscenen sedan tidig ungdom. Och inte bara låtskrivarmässigt, utan även i en känsla av laglöshet som präglar allt hon gör. Som får henne att framstå som ständigt provokativ.

– Totally. Även om jag ser på mig själv som en hyfsat artig person. Men jag har alltid gått emot huvudfårans acceptans för vad en kvinna kan och inte kan göra. Speciellt när det kommer till sexualiteten. Att tonårskillar tillåts så sin säd, medan tjejerna fortfarande kallas för slampor, när de bara gör något som är fullt naturligt för båda. Det är otroligt respektlöst! Att kvinnor äger sin sexualitet – det ser jag som själva kärnan i rock’n’roll!

Och ”laglösheten”?
– ”The underdog”. Jag har alltid varit the underdog. Jag gillar att vara det. Det handlar egentligen bara om att vara sig själv. Det provokativa är inte något spel för gallerierna, jag är fortfarande galen, även om jag inte går ut och super längre. Om det nu kan räknas som provokativt ...

The Runaways lade ner 1979. Det tog 23 avslag från olika skivbolag innan Joan Jett och managern Kenny Laguna 1981 bestämde sig för att själva pressa och släppa vinylsingeln ”I love rock’n’roll”.

Enligt amerikanska Billboard är låten den 27:e mest framgångsrika, i hela världen någonsin. Sedan dess har Joan och hennes svarta hjärtan turnerat världen över.

Vad är din drivkraft i dag?
– Det är egentligen bara att känna samhörighet med publiken. Att klicka. När folk går på ens spelning så ska de känna att du verkligen är där. Du vet, den där känslan som man för alltid kommer ihåg, från när man själv för första gången gick på konsert som ung. När man känner att musiken verkligen talar till en.

Har du någon gång varit rädd för att förlora den drivkraften?
– Nej! Det är den enda saken som alltid har fått mig att fortsätta. Jag kan få skrivkramp, låtämnena förändras, men jag har alltid spelat. Att göra något annat – det finns inte i mitt blod.

Du har en gedigen skattkista av låtar att ösa ur. Tröttnar du aldrig?
– Vet du, jag försöker gå in i låtarna varje gång. Ta ”I love rock’n’roll”, jag var tvungen att lägga ner stridsyxan för länge sedan, ta ett steg tillbaka och ”Listen man – om du ska hålla på och förskjuta låten så kommer du att få bitcha om den i resten av ditt liv”. Jag känner mig snarare välsignad att ha en låt som har gett så mycket. Och i spelögonblicket är det ändå alltid som att allt hände igår – låtarna gör fortfarande något för mig.