Fyra kungar till Ozzy

Enligt Inofficiell t-shirtstatistik är han efterlängtad, den mörke frälsaren. Ansiktet säger elakt förvuxet barn, armarna vevar, han verkar koka av energi. Sångröst har Ozzy inte mycket till. Småfalskt, klagande men säreget. Men, passar det han gör. Och barn ja. Oberäknelig. I andra låten, ”Suicide Solution” får han en brandslang med skum, sprayar först lite på publiken och sej själv. När alla tror han är färdig tar han slangen och går lös på en roddare som svabbar scengolvet. Ingen går riktigt säker när Ozzy är i närheten.

Musikaliskt är det här en väldigt lyckad bokning, mycket tack vare en stabil kompgrupp. Det blandas med Ozzys egna låtar och de på Sweden Rock efterlängtade klassiska Black Sabbath-hitsen. Från solotiden blir ”Mr Crowley”, ”Bark at the Moon” och ”Crazy Train” oförglömliga mycket beroende på bandets täta, varma och följsamma insats. Efter en onödig solopaus, kanske inlagd för att Ozzy ska hämta andan kommer bland annat ”Iron Man” och ”Fairies wear boots” i lite fetare versioner än på 70-talet. Även om Ozzy själv mattats något sedan den blixtrande inledningen är publiken i extas. The Prince of Darkness talar äntligen till sina undersåtar, något som festivalen väntat på i 20 år.

Men en timme och tjugo minuter in i en konsert annonserad till tre timmar handlar mellansnacket bara om att prinsen lämnar slottet om undersåtarna inte väsnas mer. Allvar eller skämt? Bara Ozzy vet. Tio minuter senare, efter ”Paranoid”, klockan halv ett så är konserten faktiskt slut. En klurig sista blick in i kameran säger att han kanske går upp igen. Men icke. Festivalens fetaste antiklimax tycker nog de flesta. Frälsarens ankomst blev inte riktigt vad de hade hoppats på.