För när jag gick hem bänkande jag mig framför det hetaste som fanns just då, 1989 – MTV Music Channel.

Och det enbart i förhoppningen att få se videon till ”Rainbow Child” med Dan Reed Network.

Tvättäkta amerikansk skvalradiorock när den är som allra pudelhårsvallsrock bäst. Dan Reed Network fick en smärre världshit med låten och plattan ”Slam”. Och just i Sverige togs det multietniska funkrockbandet emot extra väl.

Nu är frontmannen Dan Reed tillbaka.

Tillbaka efter att ha förlorat kärleken till musiken i ett svart hål av destruktivitet, tillbaka efter att några buddistiska munkar i ett kloster i Dharamsala bett honom lära dem låten ”Pow pow tsch! Pow pow tsch!”.

Introt till Queens ”We will rock you” blev nyckeln tillbaka till kärleken för musiken. Och nu har det gått fyra år sedan han började skriva låtar igen, men hela 17 år sedan han spelade i Sverige.

17 långa år och en akustisk solospelning med stålsträngad gitarr på Rockklassiker-scenen på Sweden Rock. Vore konstigt om han har några större förväntningar. Vore konstigt om han inte förväntar sig att överröstas av manglande elgitarrer, ondskefulla death metal-bröl och smattret från dubbla baskaggar.

När konserten är över har Dan Reed blivit inropad för tredje gången av en publik som vägrat ett avsked. När konserten är över har vuxna karlar runt omkring mig gråtande sjungit med i låtar om att finna sig själv och tron i kärleken.

Publiken har från ruta ett bildat en vägg av kompakt värme som slår emot dess sedan 17 år efterlängtade artist.

Och det är välförtjänt. Den där makalösa rösten som välbehållen och svindlande stark berör in i ryggmärgen. Som framkallar ett förbehållslöst och öronbedövande mottagande av inledande ”Cruise together”, följt av nya ”Losing my fear” och en överväldigande ”Rainbow child”.

Som om det inte hade varit nog fortsätter Dan Reed där och då med en vemodig och lika allsångsmättad hyllning till Ronnie James Dio genom hårdrocksikonens ”Holy Diver”. Efter låten en snabb blick med händerna i bön mot himlen. En hälsning. Och så publikens jubel.

I slutet av varje låt tar han sats med ett kraftfullt avslag på gitarren och biter ihop, Dan Reed. Ser nästan plågad ut, backar från mikrofonen, lägger handen på hjärtat, chockartat tagen av publikens mottagandet. Det är bara genom att framföra nästa låt som han kan hålla känslostormen i styr, som han kan slappna av och spricka upp i leende på leende. Och nästa låt. Med samma resultat gång på gång.

”Coming up for air”, ”Long way to go”, ”Closer”, ”Ritual”, ”Brave new world”, ”The salt of joy”, ”Stronger than steel”, ”All my lovin'”, ”On your side”. Gammal som ny, resultatet är detsamma. Väggen av värme intakt.