Teaterrecensioner

Musikalisk rivstart med riktig smällkaramell

Teaterrecensioner
Foto:
Foto:

Malmö Opera rivstartar höstsäsongen med en riktig smällkaramell för alla musikal-fantaster: Claude-Michel Schönbergs, Alain Boublil och Richard Maltbys högdramatiska (och tematiskt aktuella: krig, flykt och nöd) ”Miss Saigon” från 1989.

Artikeln publicerades 9 september 2013.

För regin står Malmös egen teatermusikaliska profet Ronny Danielsson, som i förrfjol satte upp en habil men rätt konventionell version av samma upphovsmäns främsta succé, ”Les Misérables” Nu återvänder han till Storan med i stort sett samma produktionsteam och delvis samma sångsolister, men i ett musikdramatiskt sammanhang som tydligare resulterat i ett lyckosamt slöseri med det sceniska krutet.

Storyn i ”Miss Saigon”har mer eller mindre kopierats från Puccinis tragiska opera ”Madama Butterfly” som ju utspelar sig i förra sekelskiftets Japan, där en lidelsefull kärleksförbindelse mellan den amerikanske officeren Pinkerton och den unga japanska titelfiguren förstås slutar i katastrof och moll. I musikalen är miljön utbytt mot Saigon i Vietnamkrigets slutskede, och Puccinioperans stiliserade formspråk mot en naknare och råare gestaltning av krig, nöd och hedersproblematik. Här heter det drabbade paret Chris (Philip Jalmelid)och Kim (Li-Tong Hsu), en amerikansk soldat och en ung vietnamesisk flicka som grymt drabbats av krigets härjningar.

På Storan i Malmövräker man på direkt med koreografiska masscener på gator och bordeller i ett krigshärjat Saigon, där den i scenens fond placerade operaorkestern under Mats Rondinsledning tävlar i schwungfull ljudstyrka med de hovrande militärhelikoptrarna som i maffigt surroundljud får hela salongen att skaka. Den orientaliska miljön är förstås rena mumman för scenograf Martin Chocholousekoch kostymör Annsofi Nyberg, som i en rik palett av färger, former och en hisnande rikedom av fantasifull rekvisita förvandlar scenbilden till en precis så klatschig och dynamiskt föränderlig scenbild som musikdramat kräver. De tragiska konsekvenserna av Kims och Chris hejdlöst melodramatiska kärleksaffär resulterar ju i en lång rad gråtmilda solonummer och duetter, som de spektakulära tilldragelserna på scen utgör en nödvändig motvikt till.

Den lika hjärtslitandesom sprakande föreställningen är så gott som renons på brister, och där alla moment —musikalisk orkestrering och utförande, scenisk energi, visuell prakt och vokal fägring —sitter som en smäck. Framför allt är castingen hundraprocentig; här har man hittat precis rätt i varje rolltilldelning, från huvudaktörer och bifigurer till dansare och körmedlemmar. Särskild eloge till kinesiska Hsu, vars rollidentifikation är total och som på bara några veckor lärt sig att sjunga och tala på svenska utan varje spår av brytning. Respekt! Jalmelid är som gjord för rollen som den godhjärtade men vankelmodiga Chris, medan en fullkomligt fenomenal Dan Ekborgäger hela operahuset i sin bejublade tolkning av den slemme hallicken och fixaren Engineeer.