"På den skånska landsbygden kan jag få vara i tystnaden"

Tema Artikeln publicerades
Foto:Tommy Svensson

Det är tyst när jag vaknar. Kanske en flock gråsparvar. Ofta skator. Någon gång en duva som rör sig i tallen som står på tomtgränsen. Solen går upp när den vill.

Jag kan skicka iväg familjen till sin skol- och arbetsplikt och sitta på trappan i de kläder som vädret tillåter. Här kan jag dricka en kopp kaffe. Jag kan namnet på alla mina grannar och hälsar på de som går förbi på väg ut eller hem. De hälsar också, ibland lite förskräckt. Här är jag barnens pappa, han som skriver fast ingen har läst det. Om jag inte skriver det i Bladet.

På den skånska landsbygden har jag fördelen att nästan ingen har vägarna förbi. Jag kan få vara i tystnaden. Jag kan få vara i min kropp, den kropp där poesi händer. Här kan jag omgärdas av mig själv, av ord som bildar text utan stadens hets och uppmärksamhetsbehov. Här händer så sällan saker att jag hinner med dem när det väl intresserar mig. För ett år sedan besökte jag Norrlia och upplevde Paul Celan i en bred tolkning genom det kollektiva arbetet Ljushunger. Sådant försvinner annars i bullret. Jag bär fortfarande med mig denna hunger.

De dagar jag måste lönearbeta – ety poeten lever inte på kärlek, kaffe och fågelsång alena – kan jag förbanna att vi valt att bo på landsbygden. Att vänta på bussen långt i förväg för att det inte finns några marginaler. Men det är ändå nära till bussen, när den väl går, om än att det är långt till städerna där en poets arbete oftast får ta plats. För att skriva en dikt måste jag vara hemma i tystnaden i en vecka. Därefter kan en dikt ta några dagar eller en vecka att skriva. Min timlön som poet blir ganska låg. Men ändå slutar jag aldrig att arbeta. Jag arbetar även när jag gör något annat. Det handlar om en blick på omvärlden. Om en närvaro i dikten. Om spelet mellan tystnad och det som sägs.

I bland tillbringar jag en för stor del av dagen med att lyssna på fåglarna, och lastbilstrafiken som kommer igång under dagen. Jag ser vägen, och ändå är här tyst i Degeberga. Och om staden lockar, med sina kvällsöppna bibliotek, biografer och restauranger eller internationellt kanoniserade poeter som jag samlar i högar på golvet så muttrar jag över kollektivtrafikens glesbygdstider. Men inte länge än. Jag kan pendla. För tystnaden kan jag pendla. I värsta fall kan jag köra till Stockholmståget i Hässleholm eller Malmöbussen i Tollarp, de går nästan hela natten. Även på onsdagar.

Fyra val

Just nu

Arbetar jag med: En bok om polyfon vittnespoesi.

Läser jag: ”Fågeltanken” av Sinéad Obrey.

Ser jag: Neil Gaimans ”Lucifer”.

Drömmer jag om: En offentlig debatt utan fördomar.

Borde jag göra: Hitta ett förlag till min bilderboksserie om ensamhet.

Freke Räihä är poet, förläggare och litteraturvetare. Han är även lokalkorre i Degeberga för Kristianstadsbladet.

Visa mer...