Filmrecension: The childhood of a leader

"The childhood of a leader" gör sitt yttersta för att skaka om åskådaren redan från start. En bombastisk, flera minuter lång, aggressiv stråkattack får närapå taket att lyfta på biosalongen. Det sätter ribban för vad jag gissar är Brady Corbets ambition med sin regidebut "The childhood of a leader": mod, ambition och kompromisslöshet.

Visst är det till stor del imponerande med någon som så öppet utmanar konventionerna. Och "The childhood of a leader" har flera kvaliteter som det inte går att blunda för: ett bildspråk som pendlar vilt mellan renodlat framfusigt och långsamt suggestivt, miljöer och scenografi som kittlar sinnet. Lol Crawley hanterar fotot med stilsäker hand, och skänker stämning till stearinupplysta, mörka rum likväl som dagsljusdassiga exteriörer. Och så finns här Scott Walkers musik, som stundvis vrider upp nervtrådarna till bristningsgränsen.

Svårare är det att ta till sig berättelsen om den uppstudsige pojken Prescott (Tom Sweet) och hans osympatiska föräldrar, som flyttat till den franska landsbygden i slutet av första världskriget. Fadern (Liam Cunningham) arbetar som rådgivare till den amerikanske presidenten Woodrow Wilson. Modern (Bérénice Bejo) plågas av det torftiga livet som troféhustru. Ingen av dem förstår sig på sonen, vars vredesutbrott väl döljer hans ömhetstörst.

Corbets målmedvetenhet är imponerande, men detta är i slutänden mer än vad han mäktar med. Särskilt gäller det ambitionen att genom den sjuårige pojken beskriva fascismens uppsving i det av första världskriget plågade Europa. Det blir helt enkelt för långsökt och pompöst. Och nog krävs det väl lite mer än ett uselt föräldraskap för att fostra en diktator?

TT