Tove Folkesson tackar sin inre jägarinna
"Man kan aldrig ha för mycket ögonskugga", var mottot för Eva Zackrisson och hennes oövervinnerliga 90-talsgäng i "Kalmars jägarinnor". Tio år senare vänder Eva tillbaka till mormor Stickan i den öländska byn, efter ett psykiskt sammanbrott och med en uppsats om runstenarnas syntax som officiell anledning.
Morbror Arne hämtar henne i pickupen, kallsinnig till det akademiska men det vet hon redan. De talar om harjakt i magiskt månsken, om vårvetet och de sneda vändtegarna. Universumet är detsamma som i de kursiverade avsnitten, undantagstillstånden, i de två föregående romanerna. Men i den tredje står Ölandsvärlden i förgrunden. Evas tonårsmässiga kaxighet, "för sataana", är ersatt, ska det visa sig, med mod.
””
Strandängarna
Samma morgon har hon vandrat på strandängarna nära den öländska byn där hon bor sedan snart ett år tillbaka. Den senaste romanen var svår att släppa ifrån sig och så sent som för fyra veckors sedan gjorde hon fortfarande ändringar. Dagen före intervjun fick hon hem sitt första exemplar av den tryckta boken, och satte den tillsammans med de två andra i bokhyllan.
””
Redan "Kalmars jägarinnor" blev kallad generationsroman och ska nu bli film. Som helhet kan trilogin beskrivas som en klassisk bildningsroman om en ung kvinnas väg till vuxenheten och ett eget uttryck.
Tove Folkesson talar om en frigörelse i tre lager som hon har skrivit fram parallellt. Inledningen till "Ölandssången" redan 2012, och i full vetskap om att Evas resa in i släktens mörker skulle börja med färden över bron.
Sovande kamel
Eva Zackrissons utveckling jämför hon med Nietzsches psykologiska utvecklingsmodell från "Så talade Zarathustra": först är människan en kamel, en självfullkomlig och sovande tonåring, ointresserad av att lära från andra. I den andra romanen, "Sund" blev Eva ett rytande lejon, rebellen som varken passade på arkitekthögskolan eller bland folkhögskolornas eko-idealister.
””
””
Eva Zackrissons kaxighet hjälpte henne.
””
Flimrar förbi
Evas kärlekshistorier låter Tove Folkesson medvetet flimra förbi, lite vid sidan om, för att i stället koncentrera sig på de andra relationerna som formar huvudpersonen. Mormor Stickan får en central roll i den avslutande berättelsen, med sina sår och sin sorg.
””
TT
