Politiker i gemensamt ö-råd

Nervösa är bara förnamnet. De har visserligen alla tio tackat ja till vår inbjudan om ett dygn på hemlig bortaplan, även Vänsterpartiets Ruzica Stanojevic som födde lilla Alma för bara tre veckor sedan.

Men när politikerna står utanför bussen, utan att veta vart de ska eller vad de ska göra är de ordentligt nervösa. Artigt aggressiva i sin nervositet. I elfte timmen kom så kravet. Vi vill veta. Allt. Vad ska ske?

Några nästintill ångrar sig, men inser att det finns ett kollektivt intresse. Åker en åker alla.

De får inte veta något. Men humöret lättar försiktigt när vi närmar oss färjan. Tjärö, Blekinges skärgård. Solen skiner och tinar upp dem, en efter en. Här kan det väl inte vara så farligt?

Det är ett gäng som är mer eller mindre sammansvetsat. Majoriteten har under fyra år förhandlat om beslut, den rödgröna oppositionen representerar visserligen fortfarande (åtminstone när vi steg i land på ön) ingen sammanslutning men känner varandra väl.

Sverigedemokraternas Niclas Nilsson går mer än en gång under de återkommande diskussionerna ensam. Han inväntar inga inviter, de kommer ändå inte. Inte nu i alla fall.

Även Kristdemokraternas Christina Borglund väljer ofta den ensamma vägen, vägrar att bilda allians så länge Kristianstadsbygdens framtid ingår i majoriteten. Nykomlingen Kenneth Olofsson, som kommer att ta över som gruppledare i KBF efter valet, har ingen erfarenhet av kommunfullmäktiges talarstol och har egentligen ingen aning om vilka de övriga är, men finner sig snabbt i situationen.

De är kidnappade gemensamt och gemensamt måste de diskutera sig ur de här 24 timmarna.

Första uppdraget delges så fort lunchen svalts. Det går ut på att bilda tänkbara allianser för arbete efter valet. Hur det gick presenterar vi närmare på måndag, men det är tydligt att detta är frågor som de tio stött och blött under en lång tid. Det tar en knapp sekund och så söks ögonkontakt med vissa, undviks med andra.

– Presentera de fem viktigaste punkterna för er grupp, eller ert parti, för den kommande mandatperioden, uppmanar Kristianstadsbladets Matti Stenrosen och Tjärös klippor får under någon timme ta emot resonemang de sällan hört tidigare.

Mellan dambastun och herrduschen, med det glittrande havet nedanför oss, presenteras så den politik som ska leda Kristianstad framåt.

Debatten som uppstår, stående i en spretig oval nedanför de faluröda husen, är omedelbar. De skolbarn som passerar får höra varma inlägg och kyliga frågor, lära sig om retorik och hur man sätter dit en motståndare verbalt, men ändå med behållen värdighet.

Även om det politiska samtalet förs på djupaste allvar hörs många skratt under dagen, inte bara under kvällens kanottävling där anklagelserna om fusk och upptäckten att alla dras mot mittfåran har en högljudd medföljare i skratten.

Det skrattas också under herrarnas kväll i bastun ute till sjöss, och när de tio tvingas framföra kampsånger på en klipphäll vid vattnet ackompanjerade av den nedgående solen och en surrande videokamera.

Samtidigt är denna valrörelse på blodigt allvar. Dessa tio äter, sover, andas politik. Inte ens under matraster snackas det om så mycket annat.

I flera av de dilemman som de ställs inför och som vi presenterar i tidningen i veckan som kommer, är gänget förvånansvärt överens. Nästan så att de förvånar varandra, Ruzica Stanojevic brukar inte hålla med Bengt Gustafson (M) men gör det vid ett par tillfällen, och vice versa.

Samtidigt blir det tydligt att det är i ideologierna skillnaderna finns. Men när det kommer till konkreta ärenden är de flesta pragmatiska, åtminstone på ytan beredda att lyssna till varand-ra.

Dag två börjar fridfullt. Christina Borg-lund ger sig ut på en tidig löprunda, Pierre Månsson (FP) saknas vid frukostbordet men återfinns efter en vilsegången morgonpromenad. De har alla fått en läxa under natten, att skriva ett valtal som ska läggas ut på Kristianstadsbladets webb.

Heléne Fritzon är sist ut, vilket Bengt Gustafson med skämtsamt allvar muttrar över.

– Hon har ju hört vad alla vi andra har sagt.

Det behöver inte vara så dumt, menar Christina Borglund:

– Det är bra. Då vet hon ju vilket parti hon ska byta till!

Allmänt skratt ekar ut över vattnet medan lilla Alma sover sig igenom politiken, vaknar inte när den gamla Grållen passerar med lasten full till djuren som betar på ängarna bort-om våra diskussioner.

Kidnappningen, den frivilliga, är snart över. Den enda lösensumma som krävts är en beredvillighet att diskutera utanför den invanda miljön och de cementerade rollerna. Samtliga gruppledare har levererat, men visst är lättnaden avsevärd när vi kliver på färjan tillbaka till fastlandet. Tillbaka till mobiltelefoner, nya utspel i sista stund, tillbaka till en brinnande valrörelse och en mer egenkontrollerad valspurt.

Det blev inget ö-råd, ingen som förlorade eller röstades ut. Åtminstone inte under våra 24 timmar på Tjärö. Ö-rådet består av kommuninvånarna. Det är Du som läser detta som avgör.