Annons

Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Skruvad vänsterpolitik får inte bli verklighet

Centerpartiet kan inte godkänna Nooshi Dadgostars kravlista rörande statsbudgeten.
Sofia NerbrandSkicka e-post
Ledare • Publicerad 18 augusti 2021
Sofia Nerbrand
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar.
Vänsterpartiledaren Nooshi Dadgostar.Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Vänsterpartiet flirtar ogenerat med regeringen på DN Debatt. Fast egentligen handlar det om en publik förhandling om landets ekonomiska politik. Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson, partiledare respektive ekonomisk-politisk talesperson för V, listar en lång rad krav för vad statsminister Stefan Löfven (S) måste ha med i sin statsbudget för 2022 – för att de ens ska överväga att ställa sig bakom den.

Riksdagspraxis är att varje parti röstar på sin egen budgetmotion och när den faller lägger de ner sina röster. Men Vänsterpartiet skriver nu att ”uppfylls dessa krav ser vi att det finns en möjlighet, om än inte ett löfte, att stödja budgeten.”

”Vänsterpartiets syn på ekonomi och rättvisa står i rak motsats till Centerpartiets marknadsliberalism.”
Annons

För att den rödgröna minoritetsregeringen ska kunna få igenom sin viktigaste politik måste den – givet dagens parlamentariska läge – få alla riksdagsledamöter för Vänsterpartiet och Centerpartiet att rösta för den i slutvoteringen i kammaren. Kruxet för regeringen är dock att Annie Lööf (C) vägrar att sätta sig ner och köpslå med Nooshi Dadgostar.

Dels därför att Vänsterpartiet är ett populistiskt ytterkantsparti, dels därför att V:s syn på ekonomi och rättvisa står i rak motsats till Centerpartiets marknadsliberalism. Förutsättningarna att komma överens är mycket små. Det framgår också klart när man läser Vänsterpartiets utvecklade kravlista.

V kräver ett ökat skattetryck, att den offentliga sektorn ska öka som andel av samhällsekonomin, mer omfördelning av pengar mellan invånarna i landet samt stora investeringar i ”jobb och klimat”.

V önskar också höjda tak och ersättningar i a-kassan och sjukförsäkringen, till den ”nätta” kostnaden 25 miljarder kronor. Och skulle “coronareglerna” om höjd ersättning i a-kassan permanentas, vilket V vill, skulle det resultera i 38 000 fler långtidsarbetslösa – lika många som är sysselsatta i Kristianstad – enligt riksdagens utredningstjänst.

Detta kan inte Centerpartiet gå med på. Vänsterpartiets propåer är alltför skruvade och långtgående.

Ytterligare ett skäl är att C inte bör binda sig för hårt till vänsterblocket i svensk politik. Centerpartiets sympatisörer och väljare må föredra Stefan Löfven framför Jimmie Åkesson (SD) om de tvingas välja vem som ska ha mest makt att styra Sverige. Men i grund och botten hör dagens liberala Centerparti mer hemma politiskt med sina forna alliansvänner. Det är viktigt att det märks inför nästa års val.

Därför får vi hoppas att Annie Lööf står vid sitt ord och inte godkänner en rödgrön budgetproposition, som är baserad på de kravpunkter som V presenterade i Dagens Nyheter. För vi kan inte ha en ordning där finansdepartementet skriver in vad Nooshi Dadgostar vill ha och att S och MP därefter förhandlar budgeten med C, utan att V är med på plats.

Det skulle i så fall bara vara ett spel för gallerierna för att rädda deras och Annie Lööfs ansikten.

Den springande punkten är att statsbudgetens innehåll måste vara tillräckligt bra för att centerpartisterna ska kunna ställa sig bakom den – och regeringen sitta kvar. För ni minns väl att Stefan Löfven lovade under regeringskrisen i juni att han kommer att avgå om han inte får igenom sin budget?

Det är flera partiledare som måste visa i höst att de håller vad de lovat, både vad gäller process och resultat. Som tur är har alla medborgare en möjlighet att avlägga sin dom i september om ett år.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör

Annons
Annons
Annons
Annons