Sofia Nerbrand: Centerpartiet står fast vid sin politik och position

C vill fortfarande helst se en borgerlig regering som för en liberal, social och grön politik – utan stöd av SD. Partiledaren Annie Lööf lade också ut texten om regeringsfrågan i söndagens Agenda: C vill samarbeta i ”den breda politiska mitten” efter nästa val. Förvisso definierar hon mitten väl brett: sex av de åtta riksdagspartierna ingår. Men inte Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna, eftersom dessa båda partier är antiliberala och står alltför långt bort från C i de allra flesta frågor. Att budgetförhandla med V och SD är därför varken välkommet eller meningsfullt.

Men enligt opinionsmätningarna talar lite för att de forna alliansvännerna vinner väljarnas gunst i tillräckligt stor utsträckning 2022. Samtidigt har M, KD och L ändrat både inställning till både högerpopulisterna och migrationen och förflyttat sig rejält högerut. Både de, och ledarsidor som till vilket pris som helst vill byta ut den rödgröna regeringen, framställer C som svikare. Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson skriver på Twitter att ”C:s `bredda mitten´ är 8 procent” och i tidningen att ”en röst på C är en röst på vänstern”.

Vidare insinuerar moderater och kristdemokrater att Annie Lööf och hennes partikamrater inte går att lita på – trots att C står kvar där alla fyra allianspartier stod inför valet 2018. Och att det var M och KD, som mot L:s och C:s vilja, tillsammans försökte bilda en regering, som vilade på Jimmie Åkessons goda vilja.

Många moderater har också på senare år tagit heder och ära av och avstånd från sin tidigare partiledare Fredrik Reinfeldt. Det spelar ingen roll att han bröt Socialdemokraternas långa maktmonopol, fick folkets mandat att bilda en Alliansregering med egen majoritet 2006–2010 och därefter att fortsätta styra landet i fyra år till.

Fredrik Reinfeldt anses närmast som en landsförrädare, därför att han visade empati och öppenhet för de människor som flydde från krigets Syrien. I samma anda kritiseras nu Annie Lööf. Och i dessa dagar skylls de flesta samhällsproblem i Sverige på invandrare – och Moderaterna går till val på att minska migrationen till ett absolut minimum. Som om vi inte hade en stel arbetsmarknad och bostadsbrist före 2015. Men det hade vi.

M orkade emellertid inte modernisera Las, eller börja montera ner prisregleringen ens på nybyggda hyresrätter under alliansåren. C har däremot förhandlat fram angelägna liberaliseringar på båda områdena i januariavtalet – i starkt motstånd från Socialdemokraterna.

Detta visar Centerpartiets starka övertygelse och styrkeposition – och att det inte är ett vänsterparti. Efter valet 2018 kunde varken M eller S få statsministerposten utan ett ok från C. Och vågmästarpositionen använde Annie Lööf väl i sina förhandlingar. Måhända var det dock ett misstag av C och L att inte även kräva statsrådsposter då. Det är i regeringskansliet man äger den verkliga makten att styra riket – inte genom budgetbeslut i riksdagen.

De gälla rösterna som avkräver att Annie Lööf nu, långt före valet, väljer block avslöjar dock att hennes riksdagsledamöter spelar roll. Centermandaten kan vara avgörande även efter att väljarna sagt sitt i september nästa år.

Därför gör hon helt rätt i att hålla fast vid sin politiska liberala övertygelse och gå till val som ett självständigt parti. Det borde för övrigt även Liberalerna ha gjort. Efter valet får Ulf Kristersson och Stefan Löfven visa huruvida de verkligen vill samarbeta med C eller inte. Eller rent av släppa fram Annie Lööf som statsminister om låsningen mellan vänster- och högerblocket i svensk politik blir för hård.

Ytterst är det väljarna som sätter den politiska spelplanen. Så låt oss invänta valresultatet innan regeringskonstellationen spikas fast. Det viktigaste är trots allt politiken. Och den får med fördel vara så liberal och frihetlig som möjligt.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör på Kristianstadsbladet