Med läkarvetenskapliga framgångar blir vi äldre och äldre. Och det är självklart fantastiskt så länge vi kan njuta av livet. Men sedan? Jag blir både arg och ledsen när jag tänker på att vi till varje pris ser till att hålla människor vid liv så länge det bara går, men struntar i på vilket sätt de lever. Eller snarare överlever – för någon livskvalitet finns väldigt ofta inte.

Mats Thorslund, professor i socialgerontologi vid Karolinska Institutet, har slagit fast att samtidigt som vi har fått tio fler friska år – 70 kallas ju numera det nya 50 – har vi också fått flera riktigt hemska år på slutet.

Jag ställer mig frågan om det inte är dags att ta ansvar för konsekvenserna av våra, med hjälp av vetenskapen, förlängda liv? Är det inte vår och samhällets skyldighet att se till att ingen ska behöva vara ensam? Varför ska livet behöva sluta med total isolering för många människor?

Med journalisten Amelia Adamo som ordförande startades nyligen Ensamhetskommissionen, som ska jobba brett mot ensamhet bland äldre i Sverige. Detta är ett fantastiskt initiativ och det kommer inte en dag för tidigt. Visserligen har coronapandemin ökat isoleringen, främst bland äldre, men problemet har funnits sedan länge.

Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråers förbundsdirektör, Ulf Lernéus, berättar också att man under pandemin har fått sju gånger fler samtal från äldre personer som är rädda att dö i sitt hem i total ensamhet. Under år 2020 dog 200 personer som saknades tidigast en månad efter dödsfallet. Stoppa här och tänk efter – hur ensam är en sådan människa?

Hade de inte betalat sin hyra via autogiro så hade åtminstone hyresvärden reagerat och den tanken är ju helt brutal.

Så vad kan vi göra? Själv brukar jag sjunga vårsånger med pensionärsfarbröder som jag möter med rullator och stanna och prata några ord med tanter som sitter på sin rullator i något gathörn. Här verkar det i och för sig som att jag har missförstått varför de sitter där.

Jag har nämligen alltid trott att det är just för att få se lite folk, men tydligen är det för att hemtjänsten inte har tid att vänta tills det klockslag när tanten ska bli upphämtad av färdtjänsten. Så då får hon vackert sitta där i duggregnet…

Jag hoppas att det är fler än jag som ser att den här ekvationen inte håller. Den känns inte rätt. I en intervju i Aftonbladet berättade chefen på ett äldreboende att flera av de boende hade sagt till henne att de önskade att de fick corona så att de fick dö. ”Men säg det inte till mina barn, de skulle bli så ledsna”, lade de alltid till.

Den kvinnliga chefens slutsats var att barnen till de gamla idag helt enkelt inte vill acceptera att livet förr eller senare kommer att ta slut. Det förstod man enligt henne bättre för 30 år sedan när hon började arbeta.

Vi måste helt enkelt börja prata mer om ensamheten hos äldre. Och framförallt göra något! För ett liv utan värmande gemenskap med andra, vem är egentligen intresserad av det? Jag tänker på Lasse Stefanz som sjunger om De sista ljuva åren. Vilka sista ljuva år?!?

När min mamma fick ALS sa hon till mig, medan hon fortfarande kunde tala: – Åsa, du måste leva för mig också. Så det gjorde jag och det fortsätter jag att göra, allt jag bara orkar. Livet ska helt enkelt levas så länge det är värt att levas. Inte en dag längre.

Åsa Scharin