”Att behöva behandling med läkemedel är absolut inget misslyckande, jag ser det snarare som en rättighet”
Tack för synpunkterna om diabetes typ 2! Jag håller helt med Nilla att med förändrade levnadsvanor går det att förebygga diabetes typ 2 i en riskgrupp. Riskgrupp hör man till om man har riskgener för diabetes typ 2, enklast identifierade genom förekomst av diabetes typ 2 i släkten. Riskgenerna ger en genom åren stadigt minskande produktion av insulin, nödvändigt för att hålla blodsocker normalt. Bukfetma och motionsbrist ger motstånd mot insulins verkan, alltså ökad efterfrågan, vi kallar det insulinresistens. Minskande tillgång och ökad efterfrågan = diabetes.
Självklart alltså att minskande efterfrågan av insulin genom ändrade levnadsvanor minskar risken för diabetes, lika självklart att minskande efterfrågan av insulin är positivt även efter att man fått diagnosen diabetes. Det finns dock ingen som har visat att förändrade levnadsvanor räcker för fler än ett fåtal som behandling efter att man fått diagnosen, flertalet kommer att behöva läkemedel, inklusive insulin som också är ett läkemedel. Att behöva behandling med läkemedel är absolut inget misslyckande, jag ser det snarare som en rättighet.
De positiva effekterna av förändrade levnadsvanor är självklara för sjukvården. Vad jag ville lyfta fram med mitt inlägg var att det nu finns läkemedel som har bevisad positiv effekt på överlevnad och förekomst av hjärtsvikt efter hjärtinfarkt samtidigt som det sänker blodsocker och att patientorganisationer, sjuksköterskor och läkare gemensamt nu rekommenderar att dessa används för att rädda liv. Rekommendationerna publicerades 5 oktober, sök på ”ADA/EASD consensus document 2018” om ni vill fördjupa Er i detaljerna.
Anders Frid
