Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Skånes kamp mot coronan – och staten

Ordföranden för regionstyrelsen har alltid mycket makt som ansvarig för en av Sveriges största arbetsgivare, regional utveckling i Skåne samt sjukvården och kollektivtrafiken. Men allmänheten brukar ändå inte känna igen regionrådens ansikten. Än mindre deras bakomliggande resonemang för olika ståndpunkter – eller relationen med beslutsfattare i Stockholm.

Därför är det förträffligt att Carl Johan Sonesson har lagt sig vinn om att kommunicera kontinuerligt med skåningarna under krisen och sammanfatta sina erfarenheter och slutsatser i en alldeles nyutkommen bok, ”Skånes kamp mot coronan”.

”Jag gick upp klockan fem varje morgon under sommarledigheten och skrev innan barnen vaknade”, förklarar han för mig när vi träffas i hans arbetsrum i regionhuset i Kristianstad.

Han skriver i sin bok att ”jag skulle tro att jag kommer att minnas denna period resten av mitt liv och den kommer säkert också att prägla mitt sätt att agera framgent”.Hur har pandemin påverkat dig som person och politiker, undrar jag.

”Mitt ledarskap har verkligen fått prövas under pandemin. Jag har blivit varse att tydlighet är centralt. Att artikulera vad man tycker är viktigt, även gentemot Stockholm. Många var rädda att säga något i början – måna om att inte sticka ut. Jag måste ändå stå upp för jag tror är bäst för skåningarna. Men ibland var jag ju lite ensam… Jag bemöttes med tystnad på nationella möten”, berättar Carl Johan Sonesson.

Han skrattar till och säger att han då valde att gå ut i media och bilda opinion när han ville få till stånd en förändring. Till exempel att elever borde få distansundervisning tidigare för ett år sedan. Vilket också blev verklighet, före istället för efter jul.

Carl Johan Sonesson har faktiskt varit både tidigare och tydligare än de flesta politiker i Sverige. Han samlade arbetsutskottet redan i januari 2020 och såg till att regionen köpte skyddsutrustning före många andra. Han förespråkade användning av munskydd i kollektivtrafiken under sommaren samma år – långt före Folkhälsomyndigheten och regeringen. Och har legat på om snabbtestning och vaccinationer. Samt satt upp som mål att minimera smittan så långt det är möjligt i Skåne – inte bara platta till kurvan för sjukvårdsinläggningar som har varit den nationella strategins mindre ambitiösa målsättning.

Han har också stuckit ut som moderat, för hans eget parti har inte heller ifrågasatt regeringens och expertmyndighetens grundsatser förrän långt senare. Man ska inte beskriva det som att det är modigt av en toppolitiker att säga sin mening, men sedan coronaviruset gjorde entré har röster som Carl Johan Sonessons definitivt varit ovanliga. Få har valt att tänka kritiskt och agera självständigt.

”Journalistkåren ställde inte heller tillräckligt kritiska frågor i början av pandemin”, säger han och fortsätter: ”Media hyllade närmast Sverige när vi gjorde annorlunda i det mesta. Anders Tegnell glorifierades.”

Såväl Kungliga Vetenskapsakademiens expertgrupp som Coronakommissionen har pekat på att senfärdigheten har spelat en avgörande – negativ – roll för utfallet i Sverige. Det är A och O att agera tidigt för att den allmänna smittspridningen ska hållas på en låg nivå. Ändå reagerar vi sent gång på gång med alltifrån reseråd, besöksförbud, testning, smittspårning, vaccin, munskydd, annan skyddsmateriel, rekommendationer, postcovid, info om luftburen smitta och så vidare. Varför är vi så sena på bollen?

Carl Johan Sonessons hypotes är att Sverige har varit förskonat från större kriser – krig och naturkatastrofer – och därför inte har mental och praktisk beredskap för att det faktiskt kan gå illa: ”Vi klarar det nog, utan att agera”. Och så jämför han med Danmark, Norge och Finland.

Han är ”lite dyster” över hur Sverige styrs. Regeringen har låtit tjänstemän styra för mycket och det blir därför svårt att utkräva ansvar för den nationella pandemihanteringen. Huvudstaden utövar också starka påtryckningar: Socialminister Lena Hallengren (S) har ägnat sig mer åt envägskommunikation än att lyssna på de 21 regionstyrelseordförandena, vittnar han om i boken. Och under intervjun säger han: ”Det regionala smittskyddet har en ständig kontakt med Folkhälsomyndigheten och är i praktiken dess förlängda arm. Smittskyddsläkarna i regionerna borde ibland ha varit mer självständiga.”

Han menar även att regionerna borde ha större handlingsutrymme, eftersom institutionell konkurrens är bra och att det rått olika smittoläge i vårt avlånga land.

Enskilda personer kan dock uppenbarligen spela en avgörande roll i ett stelbent system. Carl Johan Sonesson hoppas och tror att Magdalena Andersson och Karin Tegmark Wisell, som ny statsminister respektive generaldirektör för Folkhälsomyndigheten, kan öka tydligheten och proaktiviteten framöver. För det är uppenbart att pandemin inte är över. Smittokurvan växer nu exponentiellt igen – i Skåne har antalet fall stuckit i väg kraftigt under de senaste dygnen.

Förhoppningsvis har fler lärt sig att det är bättre att agera tidigt än att tyst sitta still i båten.

Sofia Nerbrand är politisk redaktör