*

En fråga dyker upp på min Instagram

”Behöver muslimska kvinnor räddas?”

*

Jag suckar av den trötthet som sprider sig i kroppen och blandas med en matthet

Ett resultat av den utmattning som blivit en del av levnaden

I ett postkolonialt fängelse

Försöker undvika min impuls som säger åt mig att blockera denna fråga

Gräva ner den i underjorden och låta den förmultna

Långt bort från mitt medvetande

När frågan återigen växer över ytan

Rycka bort rötterna

Tänker att det är jag som behöver räddas från denna fråga

*

Istället för att försjunka mig i frustrationen av att tilldelas en roll jag aldrig valt

Funktionen som samhället format mig till

En symbol för deras okunskap

Den kollektiva demensen

Eller en lysande pokal för deras självbild och goda intentioner svarar jag -

*

I Edward Saids bok ”Orientalism” (1978) beskriver han processen och skapandet av det ”orientala” som allt utom det västerländska

Därav blir allt bortom de västerländska beskrivningarna innehållslösa då de tillhör ”det andra”

Är inte konstigt hur den västerländska feminismen hyllar svarta och bruna flickors rätt att gå i skolan

Fast motsätter sig samma flickors rätt att välja sin egen klädsel?

Tankar som cirkulerar i mitt huvud

”Sträcker sig européers klädkoder endast till röda mattan i Paris, Milano eller Stockholms Fashion week?”

Jag undrar om Nike eller Adidas producerat sin egen kollektion av niqabs, burkor eller slöjor och sålt dem för 8000 kr styck -

Vad hade reaktionerna då varit?

Har okommersiella symboler blivit ett hot för den fria marknaden?

För den vars garderob sträcker sig bortom H&M och stadium

Samma butiker som säljer de kläder som sytts av de kvinnor den västerländska feminismen anser behöver räddas

*

Kanske behöver ”muslimska kvinnor räddas” fast inte från sin tro utan din konsumtion och aggressiva nyfikenheten

Från den imperialistiska övertygelse som inte sträcker sig bortom Google-sökningen och fikabordet för att intyga vem du är i förhållande till den andre

Fri från din blick