Varför kan inte min 92-åriga svärmor få trygghet?
Min svärmor är 92 år hon har alltid klarat sig själv och har inte på något vis belastat kommunen under sitt liv. Som det ser ut just nu så bor hon själv i sitt hus hon har stöd och hjälp av sina barn gällande handling, laga mat, tvätta, städa, hjälp i trädgården
Från kommunen har hon hjälp på kvällen med insulin samt att ta sin medicin. Hon är inte dement (finns läkarbedömning) men hon har en åldersglömska som ställer till det för henne, har ibland svårt med dygnets tider, om det är morgon? kväll?
På kvällar och nätter kan hon bli orolig, är otrygg och ringer då till någon.
Hennes största önskan är att hon ska få flytta till boende där det finns personal hela dygnet.
”Man pratar idag om psykisk ohälsa bland barn och unga men psykisk ohälsa hos våra äldre det glömmer man bort.”
Vi har ansökt hos biståndshandläggare att hon ska få ett boende men fått avslag då hon anses ha för lite hemhjälp ( min svärmors hemhjälp belastar inte kommunen då barnen är hennes hemhjälp) det hon behöver är trygghet .....då säger biståndshandläggare att hon kan ha larm och så kommer det någon (jag vet att det kan ta tid innan någon kommer)
Min fundering är... Man pratar idag om psykisk ohälsa bland barn och unga men psykisk ohälsa hos våra äldre det glömmer man bort (otrygghet en dödsrädsla sånt som man kan känna på kvällar och nätter ger en psykisk ohälsa).
Är det då inte berättigande att man kan få ett boende och speciellt när man uppnått en så hög ålder och själv önskar detta
HUR behandlar vi våra äldre.???
Barbro Gunnarsson
