Christer Nylander: Barbro Westerholm var en av de stora
Första maj är ibland lite som om Twitters avarter flyttar ut i verkligheten. I tidningen har vi kunnat läsa om Malmö där vänstern, klädd i symboler från gamla sovjet, drömde om revolution. I Tomelilla stod nationalister och pratade om att folket är hotat av en konspiration. Talaren i Tomelilla hade bara några dagar tidigare härjat på Osbys kommuns Facebooksida och där framfört åsikten att socialen borde fundera på om föräldrar ska få sina barn omhändertagna om de låter dem lyssna på sagor upplästa av män klädda i klänning.
Samtidigt arrangerades en samling i riksdagshuset för att hedra minnet av Barbro Westerholm. Hon var verkligen motsatsen till det där. Hon var en imponerande politiker som vann bred uppskattning, i och utanför politiken. Jag hade förmånen att jobba nära henne under många år. Vi hade inte alltid samma åsikter (till exempel hade vi olika syn på gårdsförsäljning av vin), men hon var alltid påläst, nyfiken och resonabel.
”Barbro var inte bara en snäll människa, hon var också en snäll politiker.”
Barbro var inte bara en snäll människa, hon var också en snäll politiker. I dagens politiska klimat kan man knappt använda ordet snäll. Det är nu snarare ett skällsord i vissa kretsar. Men vad är det för fel på att se människors situation, bry sig om dem och fundera på om man kan hjälpa till?
Många har skrivit om Barbro Westerholms engagemang för HBTQi-personer de senaste veckorna. Där gjorde hon radikal skillnad, inte minst som generaldirektör på Socialstyrelsen i en avgörande tid. Men hon engagerade sig också i många andra frågor. Ofta för att hjälpa dem i samhället som har det svårast. Metodiskt, engagerat och kunnigt drev hon de frågor som var viktiga för henne. Hennes frågor var inte alltid högst på dagordningen, inte alltid det som gav partiet snabba opinionspoäng. Men de var viktiga för de berörda, de handlade nästan alltid om att ge ökad frihet åt de som har minst frihet. De som är glömda av politiker, hamnar mellan stolar, de som inte hörs så mycket i debatten.
Hon vågade vända och vrida på svåra frågor, som självvalt livsslut. Det finns faktiskt rätt många politiska frågor där det inte finns enkla svar och tydligt rätt och fel. I en tid där det krävs snabba och enkla besked krävs mod att lyfta ett argument som talar emot ens egen uppfattning och säga att vi behöver tänka ett varv till. Det var ingen slump att många ville ha Barbros råd i svåra etiska frågor.
Barbro Westerholm var en sån politiker som vi skulle behöva fler av. Hon var inte den som framhävde sig själv, inte den som kom med de mest uppmärksammade utspelen. Hon var aldrig sen att fira segrar, men firandet varade bara en kort stund – sedan var det dags för nästa projekt. Kalendern var alltid full och man såg henne ibland småspringa mellan möten för att hinna med.
När hon lämnade riksdagen i samband med valet 2022 hade hon inte en tanke på att sluta jobba. Tvärtom började hon direkt med nya projekt. Hon fortsatte sitt socialliberala engagemang på andra arenor. Det var helt i enlighet med hennes personlighet. Det fanns några saker hon bara måste göra. Hon hade inte tid att vänta.
Det brukar sägas att i en demokrati får väljarna de politiker de förtjänar. Jag vet inte om det är så, men oavsett vilket hoppas jag att vi anstränger oss för att göra oss förtjänta av politiker som är pålästa, nyfikna, resonabla och fokuserade på att förbättra livet för människor. Inte vill väl en majoritet att vänsterns revolutionsromantik och nationalisternas konspirationer ska styra Sveriges utveckling?
Barbro Westerholm var en av de stora. Ska Sverige klara de problem vi har måste vi ha fler av hennes sort på ledande befattningar.
Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan. Han är ordförande för tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och var tidigare riksdagsledamot för Liberalerna.
