Kristina Wihlborg: Kristina Wihlborg: Åhusbornas fina kuvert innehåller de mest förskräckliga saker
Jag tycker nog att min syster gjorde ett gott val av man när hon gifte sig. Hon har hållit sig hyfsat lik och hon och maken kunde inte vara snällare och generösare mot en sådan som jag än de är. Samma gäller hans familj – och hela gänget bor numera i Åhus som en enda lycklig klan.
Men de har en märklig egenhet som syrran anammat: De har pippi på att överraska varandra.
Ingen överraskning är för liten eller för stor och helst ska den inkludera någon form av upplevelse.
Otaliga är de gånger jag fått harva mig ner med 551:an en regnig tisdagskväll för att jag har i uppdrag att med de andra släktingarna glatt tjoa ”Surprise!!!” när svågern kommer hem, trött, sliten och hantverkarsmutsig, efter jobbet på sin födelsedag och förväntas vara sugen på kalas med fin middag och pratglada gäster, långt ifrån soffan och fjärrkontrollen.
Lustigt nog verkar han bli lika förvånad och förtjust varje år.
Nästa år ska jag nog tipsa syrran och hennes gäng att den verkliga överraskningen borde vara att inte en enda släkting hoppar fram ur köket och att det är fritt fram för honom att pusta ut och slappa framför tv:n.
Själv skulle jag bli både sur och förfärad om någon försökte sig på något liknande hos mig. Jag skulle genast jaga iväg folket genom att väsa något genom brevinkastet och försäkra mig om att det aldrig skulle upprepas. Något som alla i min omgivning vet om, tack och lov.
Julen är så klart inget undantag i syrrans klan. Här ska det minsann upplevas och överraskas och de kluriga, handformulerade presentkorten är ett cementerat inslag under julklappsutdelningen.
Den första julen vi firade tillsammans i Åhus, hela högen, var jag helt oförberedd på detta och framför allt att även jag, min andra syster och mamma nu ingick i storklanens famn. De fint pyntade kuvertet delades ut härs och tvärs bland de vuxna och innan jag visste ordet av hade även jag fått ett likadant.
Men jag är väl inte ensam om att lägga kuverten underst i högen av paket som man vill öppna först – och så gjorde jag, intet ont anande, även denna afton.
Tills jag plötsligt hörde glada rop i alla hörn att: ”Hurra, hurra, en musikalbiljett!”
Jag stirrade dystert på mitt oöppnade kuvert medan blodet frös till is. Musikal ...
För senast jag såg en musikal var på 80-talet när jag hälsade på en vän i London och hennes familj skulle slå på stort och bjuda mig på ”Cats”.
Alla vi som sett ”Cats” i originaluppsättning vet en sak helt säkert: Den tar aldrig slut.
Man sitter fången i en salong utan chans att fly och timmarna går, veckorna går, och kanske till och med månaderna, och när man äntligen släpps ut får man veta att det bara är paus. Och efter pausen börjar man klättra på stolen, funderar på att gnaga av sig benet i ren leda och tänker att ”sjunger de samma sång en gång till så struntar jag i allt och reser mig och går, oavsett hur pinsamt det än blir”.
Men då är det så fiffigt att de slänger in ”Memory”, som ju är den enda låten från den musikalen som någonsin spelats utanför salongerna. Så man lugnar ner sig, härdar ut och när man äntligen kan stappla ut i ljuset och klarat pärsen stövlar man fram till souvenirshoppen och köper LP-skivan. Av någon outgrundlig anledning ...
Men jag behövde inte vara orolig. I mitt kuvert låg ett välkommet presentkort till den fina husgerådsbutiken. Syrran känner mig, som tur är.
För en dag ska jag minsann bjuda hem hela klanen hem till mig – och då ska porslinet givetvis vara dyrt, fint och komplett.
Och det lär förhoppningsvis dröja.
