Annons

14 filmer för den 14:e – en bra kärleksfilm gör alltid ont

Kulturredaktör Henric Tiselius listar de bästa kärleksfilmerna att se på Alla hjärtans dag.
Film • Publicerad 14 februari 2020
Adéle Exachopoulos och Léa Seydoux i en av vår närtids främsta kärleksfilmer: ”Blå är den varmaste färgen”.
Adéle Exachopoulos och Léa Seydoux i en av vår närtids främsta kärleksfilmer: ”Blå är den varmaste färgen”.Foto: Folkets Bio

På Alla hjärtans dag ska alla vara lyckliga. Men så lyckligt är det förstås inte – så där rent allmänt – bara för att det är ett speciellt datum. Några människors hjärtan dunkar ensamma även 14 februari, andra har rent av hjärtesorg. Och det är faktiskt just de människorna som allra mest ska se kärleksfilm en dag som denna. Inte för att dessa kommer att bli jätteglada av en sådan rulle. Men för att de kanske kan känna igen sig, och kanske gå stärkta ur att de inte är ensamt ensamma. För det är inte svårt att konstatera att de bästa kärleksfilmerna gör ont.

Att göra bra ”lycklig” kärleksfilm måste vara bland det svåraste som finns, för de existerar knappt. De som ändå gjorts dör snabbt. Däremot finns det ett stort antal rullar genom filmhistorien som ger oss den ljuva kärleken som en omöjlighet, eller visar fram alla hinder för att nå denna lycka. Det ligger i filmdramaturgin självt, och de är ju allra ljuvligast:

Annons

Här är 14 förslag på filmer att se just i kväll:

Erotikon (1920, Mauritz Stiller). Stumfilmens djupa suckar, långa blickar, blickar under lugg, och bakom sammetsdraperier är den blodrödaste kärleken. När Mauritz Stiller får fart på dåtidens största stjärnor, Tora Teje och Anders Hanson så slår det blixtar av kärlek och av omoral. En humoresk där det mondäna stadslivet skildras med lekfullhet, blodigt allvar och vågad frispråkighet.

En friare i societén (1938, George Cukor). En av de rappaste, roligaste filmer som skapats. Så witty, så amerikanskt galant. Men den hade inte varit samma sak utan Katharine Hepburn och Cary Grant som båda här är i sina essen. Kan väl bara toppas av Howard Hawks film med dessa två stjärnor från samma år, ”Bringing up Baby”, som med skohorn också kan klämmas in bland kärlekshistorierna.

Borta med vinden (1939, Victor Fleming/George Cukor). För äldre generationer kärleksfilmernas kärleksfilm och det är bara att ”hålla med mamma”. Det är av högsta avnjutar-värde att sitta de hela fyra (!) timmarna för att se Vivian Leigh, Clark Gable, Leslie Howard och Olivia de Havilland tröska sig genom kärleksträngtan under det Amerikanska inbördeskriget. Man njuter faktiskt nästan hela vägen.

Clark Gable och Vivien Leigh i ”Borta med vinden”
Clark Gable och Vivien Leigh i ”Borta med vinden”Foto: TT, ©SCANPIX SWEDEN, 1939.

Singin' in the rain (1952, Stanley Doden/Gene Kelly). Världens bästa musikalfilm hade kanske inte platsat på denna lista – för den är också ganska ”mobbande” – om inte Gene Kelly hade plaskat så underbart. Hans dansscen som lyckligt kär där i regnet gör en bara så glad, så bland de andra lite mer svidande filmerna här på listan är den ett energipiller för alla åldrar.

En kärlekshistoria (1970, Roy Andersson) När de unga tonåringarna Annika och Pär möts efter mopedrallyt eller när de stilla dansar i föräldrarnas säng, eller när de möts efter mopedgängets dammande racing, eller när de iakttar sina depraverade föräldrar… Roy Anderssons debutfilm klänger sig fast som en hundvalp vid de mest romantiska tonårsminnena. Säkert för flera generationer. Given ännu idag.

Kärlekspassionen (1981, Ettore Scola). Berättelsen om den ”fula” Fosca är en film om den yttersta kärleken. Det är 1800-tal och den vackre soldaten Giorgio anländer till en liten ort för sin tjänstgöring, långt ifrån sin kära Laura. I Generalens slott bor så den sköra, ”fula” Fosca och en dag dyker hon upp när Giorgio är på besök. En film som i min ungdom påverkade mig så mycket att jag letade efter ”en egen” Fosca.

Svarta Ögon (1987, Nikita Michalkov). Marcello Mastroianni kunde vara representerad i tio filmer på den här listan, men får nöja sig med denna ryska pärla där den magiska Silvana Mangano och hennes blyga blick står i kärlekens fokus. En blandning av ryskt, italienskt - och för den delen Hjalmar Söderberg, räcker inte för att skapa en helgjuten film, men väl en av de mest helgjutna kärlekshistorierna.

Ett vinterhjärta (1992, Claude Sautet). Emmanuelle Béart spelar den unga violiniststudenten som faller för vännen (Daniel Auteuil) till sin äldre fästman. Det är ett mycket franskt sätt att berätta en kärlekshistoria på, men likväl berörande, starkt och intensivt vackert om en kärlek som är omöjlig. En film om någon som faktiskt inte kan älska som ställer frågor till oss alla – och om musikens fantastiska kraft.

Romeo + Juliet (1996, Baz Luhrmann). De är så oerhört söta, de unga Leonardo DiCaprio och Clare Danes. Regissören Baz Luhrmann lyckas dessutom med det svåra konststycket att föra över Shakespeare på ett vettigt och ändå eget, och tufft sätt till film. Så har inte kärlekens allra främsta par genom historien, Romeo och Julia –Montague respektive Capulet – glött på vita duken tidigare.

Annons

In the mood for love (2000, Wong Kar-Wai). Den allra vackraste filmen som någonsin skapats om återhållen kärlekslängtan? Maggie Cheungs nacke i sina dräkter, hennes sakta svingande te-termosar, Tony Leungs kostymer, hans slowmotionartade cigarettrök och längtansfulla blickar under Christopher Doyles kongeniala voyeuristiska kamera är ren och skär (eller snarare pulserande röd) filmmagi.

Amélie från Montmartre (2001, Jean-Piere Jeunet). Audrey Tatou slog här igenom med dunder och brak som den franska Audrey Hepburn. Hon gör det galant och komiskt på en gång. Som den naiva Amélie farandes runt i Paris med en förmåga att både hjälpa andra, hitta det magiska i tillvaron och till sist också kärleken. Jeunets film handlar lika mycket om Amélies unika förmågor som kärleken till livet.

Tala med Henne (2002, Pedro Almodóvar). Sensualiteten, dansen, rörelserna, de dunkande känslorna och så – döden. Spanske Almodóvar har alltid varit de stora gesternas, de grälla färgernas mästare. Men här i min favoritfilm av honom lyckas han kombinera sin faiblaisse för det underbart rörliga, som gett honom en plats i filmhistorien, med en berättelse om en kvinna i koma. Underbart.

Blue Valentine (2010, Derek Cianfrance). Ryan Gosling och Michelle Williams är två av vår tids mest intressanta skådespelare, när inte Gosling faller över i självgott överspel. Det gör de sannerligen inte i denna lågmält gnistrande film. Om hur kärlek också kan vara ett sätt att bli sedd, att inte känna hur livet rinner ifrån en. Mitt i Pennsylvania finns dessa ”troubled souls” som försöker finna meningen med livet.

Blå är den varmaste färgen (2013, Abdellatif Kechiche). Kärlekshistorien mellan Adéle och Emma känns hur sann och brännande som helst. Denna den unga osäkerheten, denna väntan på att våga och så ser vi: hur själva mellanrummen mellan två fumlande hjärtan fylls av känslor. Vare sig Adéle Exachopoulos eller mer kända Léa Seydoux kommer att kunna leva upp till denna pärla igen. Men få får vara med om att göra något så erotiskt och starkt.

Gene Kelly i "Singin' in the rain"
Gene Kelly i "Singin' in the rain"Foto: TT SWEDEN
Henric TiseliusSkicka e-post
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons