Opinion

Tryck på skattefrågan

Opinion Artikeln publicerades

Det är en förfärande syn som Mona Sahlin (S) ger uttryck för när hon – som nu senast i duellen med Fredrik Reinfeldt (M) i SVT:s Agenda i söndags – gång på gång slår fast att man inte kan sänka skatterna "med lånade pengar".

Visst, det är retorik. Exakt vad de pengar som regeringen har lånat upp under den värsta lågkonjunkturen sedan 1929 har använts till går inte att fastställa. Men den som gör anspråk på någon form av seriositet borde i stället se skatteuttaget från medborgarna som det mest besvärande.

Staten har såväl skatte- som våldsmonopol, och inte utan skäl. Att beröva medborgarna på deras egendom, bestämma vad en del av deras pengar ska användas till, får inte göras lättvindigt – eller bara för att det uppfattas som "häftigt".



Från årsskiftet harSverige åter världens högsta skattetryck, detta trots jobbskatteavdraget som med sina fyra steg har gett svenska låg- och medelinkomsttagare en extra månadslön sedan 2006.

Av allt att döma lär alliansregeringen fortsätta med att sänka skatten – om den får fortsatt förtroende. Statsministern sa i Agenda att han bland annat kan tänka sig att sänka skatten för pensionärer också en tredje och en fjärde gång.

De rödgröna har däremot lovat att höja skatten. Ett löfte som bara torde kunna vara gångbart i Sverige. För av någon märklig anledning är kunskapen om skattetrycket usel, precis som kunskapen om att Sverige inte har världens bästa välfärd.

Under den period då folkhemmet byggdes var inte skattetrycket i Sverige högre än i andra länder, tvärtom. Först under det för den offentliga sektorn expansiva 1970-talet passerade det alla rimliga gränser – och därmed också nivåerna i jämförbara länder. Att åtminstone ansluta sig till en genomsnittlig nivå för skattetrycket i EU-15 – så där sju procentenheter lägre än i dag – borde därför vara en första och självklar målsättning.



Att ta ut skatt för att bekosta gemensamma angelägenheter är allmänt accepterat. Sjukvård och utbildning finansieras med självklarhet i vårt gemensamma välfärdssystem. Kruxet är bara att Sverige inte lägger mer skattepengar på välfärdens kärna än andra. Klart störst andel av skattepengarna, 41 procent, går till transfereringssystemen.

Vill man vara sparsam med de offentliga utgifterna är därför arbetslinjen självklar. Ju fler som kan bidra desto lägre kan skattetrycket bli, vilket i sin tur gynnar ekonomin och ger fler jobb.

Genom att öka skatteuttaget riskerar de rödgröna inte bara att göra det dyrare för företagen att anställa, vilket minskar utbudet av arbetstillfällen, utan de återtar också den ökade frihet medborgarna har fått.

Att höja skatterna och öka transfereringarna ger möjligen kortsiktiga opinionsvinster, men är det verkligen vad väljarna vill?

Med detta åter till Sahlins syn på skatterna. Hon ser inte medborgarnas potential eller förmåga att själva ta ansvar. Nej, hon vill i stället bestämma åt oss därför att hon helt enkelt tycker sig veta bättre än vi hur våra pengar ska användas. Det är värt att granska närmare.

Skatten har potential att bli den allra viktigaste valfrågan 2010.