Bidragsjobb är väl inget att skrävla över

I pressmeddelandet från myndigheten stod att ”många av de utomeuropeiskt födda män som kommit till Sverige nu får jobb i större utsträckning än tidigare, både subventionerade och osubventionerade”.

När jag frågade närmare visade det sig att nationellt hade bara drygt varannan fått ett arbete som inte var subventionerat, medan 43 procent har fått ett där lönen helt eller delvis kom från andra skattebetalare. Men det nämndes inte i riksmedia, som glatt och okritiskt rapporterade om utvecklingen.

De som har subventionerade jobb är visserligen inte formellt arbetslösa, men de är faktiskt inte självförsörjande. "Lönen” dras via skatt från andra - och hade kunnat gå till exempelvis sjukvård eller skola.

Att påstå att bidragsförsörjda inte längre är arbetslösa är en retorik som inte är helt reko. Ändå finns så många som vill sprida falsk optimism.

Nyligen gladdes Ola Spännar, Centerns tidigare kommunikationschef, över en tidningsartikel som berättade att alla av de 96 vuxna flyktingar som Nordmalings kommun tagit emot på fyra år var självförsörjande.

Men ekonomen Tino Sanandaji påpekade att andelen förvärvsarbetare av flyktinginvandrare i kommunen bara är 27,6 procent enligt SCB, samt att 52 procent var i program med aktivitetsstöd (8/2).

I artikeln i Västerbottningen berättades dock att 66 var självförsörjande via anställningar, men att ”övriga 30 var självförsörjande via 25 bidragsfinansierade extratjänster samt fem nystartsjobb”.

Självförsörjande? Om ens lön är betald via skatten som en medveten arbetsmarknadsåtgärd är man väl knappast självförsörjande? Skönmålandet kring migranters plats på arbetsmarknaden är obehagligt för det löser ingenting. Att medier, politiker och opinionsbildare sprider en frejdig bild skaver.

Ändå fortgår det. När Morgan Johansson (S) och Maria Malmer Stenergard (M) debatterade gymnasielagen i Aktuellt på tisdagen, med anledning av att många av de unga har svårt att hitta boende och få ekonomin att gå ihop, argumenterade migrationsministern med att det finns 100 000 lediga jobb och att ”ett väldigt starkt tryck på arbetsmarknaden”.

Sant; många arbetsgivare söker utbildad personal. Men vill de anställa tonåringar som går på gymnasiet och kanske saknar relevant utbildning och språkkunskaper? Och ska de ungdomar som får rätt att stanna i syfte att studera verkligen arbeta?

Det är svårt att hänga med ibland när verkligheten döljs i rosenrosa dimma.

Spännar viftade bort Sanandajis kritik och fakta – hämtade från Statistiska Centralbyrån – med orden: ”Tänk ändå vad lyckad integration kan provocera”.

Lyckad integration? Är det lyckat att få ett bidragsjobb i stunden? Lyckat för vem?

Jag önskar verkligen att fler nyanlända kommer in i samhället, får hållbara jobb och kan bygga en framtid på egna ben. Men för att nå dit behövs mer eget ansvar. Det behöver ställas krav på att lära sig språket och utbilda sig till bristyrken om man vill få bidrag. Den som lever på skattepengar måste tacka ja till jobb som erbjuds. Vi måste vara benhårda kring detta.

Ju fler som år efter år lever på andra, desto mer uppretade blir dessa andra (med rätta). Det kan leda till både främlingsfientlighet och brister i välfärden, höjda skatter och konflikter.

För att integrationen ska fungera och arbetslöshetssiffrorna ska bli glädjande på riktigt behövs modiga politiska förslag och ärliga myndigheter – inte ytterligare siffertrixande och glättighet.