Carolin Dahlman: Försvara de svagastes rätt till LSS
En vän som driver ett företag skrev på Instagram häromdagen ”Jag betalade gigantiska summor i skatt 2018. Hoppas att pengarna används väl”.
Men tyvärr kan man ifrågasätta politikernas prioriteringar. LSS dras ner för en efter en runtom i landet. och i veckan var det 30-årige Kims tur. Det stöd han har haft sedan 2010 tas bort från sista april, för enligt beslutet bedöms han bara behöva hjälp med de grundläggande behoven 4 timmar och 50 minuter per vecka, vilket ”inte är av en sådan omfattning och karaktär som förutsätts för rätt till personlig assistans”. I stället upplyste kommunen om hans rätt att söka hemtjänst, och han uppmanades att ordna sitt behov av stöd ”på något annat sätt”.
Det går att förstå vad politikerna är ute efter. Sedan LSS-reformen infördes för 25 år sedan har kostnaderna rusat, med 650 procent till cirka 30 miljarder. Antalet beviljade timmar per person och vecka har också stigit.
Tyvärr har reformen också utnyttjats av personer som har lurat systemet. Expressens Anna Dahlberg skrev i september: ”Det finns även inslag av människohandel, där både assistenter och brukare har tagits till Sverige. Arbetskraftsinvandringen av personliga assistenter har ökat med 75 procent de senaste tre åren”.
Orsaken till problemen tycks vara en vag lagstiftning som ger utrymme för tolkningar. Risken är dels att det blir orättvist – då den som lyckas tala för sig samt får en vänligt inställd handläggare kan få mer – och dels att handläggare blir mer generösa än vad statskassan klarar.
För att bryta kostnadsutvecklingen började Försäkringskassan stoppa hjälp till många, men det ledde till än mer röra. I en kartläggning som SVT gjorde i somras svarade Kristianstads kommun: “Framför allt leder alla förändringar och ändringar fram och tillbaka till en osäkerhet och en otrygghet för brukarna” (28/8).
Men politikerna fortsätter ändå flumma. I regeringsförklaringen sa Stefan Löfven (S): ”Den som har rätt till personlig assistans ska få det”. Samma formulering finns i Januariöverenskommelsen. Men frågan kvarstår vem som ska definiera vem som har rätt. Ska Kim ha rätt? Vad ska han ha rätt till? Det har inte statsministern svar på och jag avundas inte enskilda handläggare som tvingas till svåra avvägningar; det är ju inte deras fel att de får luddiga instruktioner uppifrån.
I stället för att slänga sig med fina ord i syfte att få väljare att nicka och le behöver beslutsfattarna sätta ramar och gränser. Om alla ska ha rätt till dygnet-runt-hjälp blir det för dyrt, men om det de sjukaste inte får ens rätt till några timmar i veckan blir det hjärtlöst. Makthavarna behöver finna mellanläget och prioritera. Det behövs bättre ordning, för just nu råder kaos och människor hamnar i kläm.
Jag är den förste att förorda att man ska hålla i skattepengarna, men det är politikernas ansvar att hantera kostnadsexplosionen kring LSS med tydligare lagar och hårdare kontroller utan att förstöra livet för de sjukaste.
Det är möjligt att Kim tidigare fick för mycket hjälp och att det finns skäl att ompröva, men ett hopp från 231 timmar till 0 får svåra konsekvenser. Det väcker frågan om skatterna verkligen till dem med störst behov? Här finns skäl att tvivla.