Carolin Dahlman: Kan barn lita på svenska rättssystemet?

Mannen har tidigare dömts till tre månaders fängelse för misshandel av barnen, vilket hovrätten bedömde vara ”en betydelsefull riskfaktor”, men man vände sig emot att kvinnan inte hade gjort nog för att övertala småkillarna att vilja träffa sin pappa. Hon borde ha använt ”sin föräldraauktoritet” när barnen vägrade träffa pappan.

Vad är värst: att slå sitt barn eller hindra barnen från att träffa den som slår? Svaret borde vara enkelt, men tydligen inte. Snart går flyttlasset. Det är tydligen ”till barnens bästa att de får bygga upp en relation till sin pappa och bilda en egen uppfattning om vem han är”, så makthavarna tyckte att små barn som inte har träffat sin pappa på flera år ska packa ihop sina nallar och dataspel, lämna den trygghet de haft hos sin mamma för att lära känna någon som för dem är en anonym främling? Det låter som ett grymt experiment.

”Det här är ett lotteri på barnens bekostnad, att de ska riskera att utsättas för våld”, röt Thomas Bodström, som är mammans ombud.

Han är mycket kritisk till domen och ska överklaga. ”Normalt sett brukar det räcka med att man gör sig skyldig till ett fall av misshandel för att man ska förlora umgängesrätten, men här gör rätten en annan bedömning trots att det är fråga om upprepad brottslighet. Jag har aldrig sett något liknande” (Aftonbladet 5/2).

Krönikören Oisin Cantwell skrev dock som en kommentar att det INTE är ”uppenbart tokigt att ge pappan ensam vårdnad” för ”det saknas en del omständigheter”. Han lyfte det faktum att pappan har gått i terapi och vittnen har uppgett han har ”fått bukt med sitt hetsiga temperament”, samt att flytten ska ske varsamt; till slut kan barnen till och med få bo hos sin mamma igen” (5/2).

Hur Cantwell kan få detta till ”inte uppenbart tokigt” är tokigt. Att släpa iväg två småpojkar från sina hem och placera dem hos en främling med argumentet att de kanske kan få bo hos sin mamma igen i framtiden är så tokigt att tanken borde buras in.

I domen står det visserligen att: ”Frida inte har gjort allt hon kunnat för att förmå barnen att umgås med NN”. Men enligt Bodström har hon försökt skjutsa barnen på umgängestillfällena. ”De har varit livrädda och vägrat gå ur bilen och då har sociala myndigheterna avbrutit det – så det är inte mamman som har förvägrat barnen kontakt.”

Ändå menar domstolen att: ”I en så avgörande fråga som barnens relation till en förälder är det dock inte möjligt att överlåta bestämmanderätten till små barn”. Man hyperventilerar.

Domen är ”uppenbarligen tokig” och det är bra att Frida fortsätter kämpa. Enligt 6 kap. 2a i föräldrabalken ska ”barnets bästa vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Här undrar man vems bästa som var avgörande för beslutet. Vems? Vems? Vems?

Om du vill kommentera är du välkommen till Facebook, på Carolin Hanna Dahlmans profil, där debatten alltid går varm. Även Twitter fungerar bra!