Carolin Dahlman: Varför så snälla mot kriminella?

I april förra året mördades 11-åriga Ebba när Rakhmat Akilov körde rakt över oskyldiga människor med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Han var utvisad och fick i december 2016 fyra veckor på sig att lämna landet, men plötsligt syntes han ändå där i förarhytten, ivrig i sin mordlystnad. Senare avslöjade Uppdrag Granskning att han hade levt helt öppet, använt samma telefonnummer som under alla år i Sverige. Både hans arbetsgivare och hans juridiska ombud kände till var han fanns.

De senaste helgerna har Ebbas grav skändats av en annan person som fick ett utvisningsbeslut 2014, efter att ha dömts bland annat för att ha förstört gravplatser. Ebbas pappa Stefan tog honom på bar gärning och har under åren gjort cirka tio anmälningar emot mannen; ändå kommer han om och om igen till sin dotters grav och upptäcker hur den kränkts av en man som inte borde ha varit på svensk mark.

Hur är det möjligt? Politiker uttalar sig inte sällan bestämt om att nu-minsann-ska-vi-ta-i-med-hårdhandskarna. Och sen________ Ja, vad händer sen? Brottsling efter brottsling tillåts vistas mitt ibland oss, farliga och oberäkneliga. Hur åtgärdslistan för att komma åt det ska se ut i detalj har jag inte svaret på – det finns självklart en rad komplikationer på vägen, som internationella avtal och resursbrist – men riktningen borde vara tydlig. Den som skadar andra ska inte komma undan för lätt. För att försvara det fria samhället, där hederligt folk kan röra sig tryggt, behöver man vara tuff mot dem som förstör för sina medmänniskor.

För dem som begår brott i tidig ålder är påföljderna tyvärr svaga. När SVT Nyheter Helsingborg kartlade 48 unga som begått grova brott, fann man att 30 av dem redan innan var kända av socialtjänsten – som uppenbarligen inte haft förmåga att stoppa utvecklingen. Magnus Larsson, ungdomsåklagare i Helsingborg, menade: ”Som det är nu så händer inte så mycket. Man får gå ett program och så återkommer man och så får man gå ett annat program. Det leder liksom ingenstans”.

Östersunds tingsrätt dömde i april en 19-åring till skyddstillsyn och samhällstjänst efter att ha vid minst två tillfällen ha våldtagit ett 7-årigt barn. ”Minimistraffet för våldtäkt mot barn är två år. Men eftersom gärningsmannen var 15-16 år när brotten begicks så ska det ske en straffreducering” (SVT 4/4). Jag kan inte sluta tänka på barnet. Det lilla barnet.

Ni minns säkert de uppmärksammade bilsläpningarna som skedde i Malmö och Lund förra sommaren. Människor stannade för att hjälpa någon med vägbeskrivning och fick som tack en skräckfylld resa när de släpades efter en körande bil. Fyra unga män åtalades, men bara tre dömdes – två till skyddstillsyn och samhällstjänst och en till villkorlig dom med dagsböter. Är det i paritet till gärningen?

Jenny Sonesson på GP Ledare skrev nyligen att den så kallade ”Örebromannen” försattes på fri fot trots att kriminalvården menade att ”risken för återfall i sexuellt våld bedöms som hög”. Han dömdes efter att ha utsatt ett stort antal kvinnor för bland annat grov våldtäkt och misshandel och släpps nu ut efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Han får stärkt personuppgiftsskydd, det vill säga hemlig adress och möjlighet att ansöka om en ny identitet. Hon skrev också om hur ”Hagamannen” släpptes fri i förtid trots att han ”fortfarande uppfyllde kriterierna för sexuell sadism och att stor risk för återfall fanns.”

En chefsöverläkare gav för en tid sedan obevakad permission på Liseberg åt en man som var dömd till sluten rättspsykiatri för att ha våldtagit en minderårig flicka. GT frågade läkaren ”tar man som läkare med den ansökta platsen i fråga i bedömningen?” och fick till svar ”platsen ska bedömas vara en trygg plats för patienten”. För patienten alltså? Vad sägs om att ha hänsyn till de tusentals barn som vill leka med en grönrosa kanin och käka sockervadd? Ska deras föräldrar behöva bli oroliga över den fegsnällism som vissa makthavare visar prov på? (23/7)

Förra veckan avslöjade Uppdrag Granskning att en person ljugit om att ha studerat till sjuksköterska, avslöjats och ställts inför rätta, men ändå kunnat jobba i svensk vård. Socialstyrelsen gav sedan personen legitimation och godkänt examensbevis trots att hon aldrig gått på universitetet – trots att man känt till det tidigare brottet.

Ekot avslöjade i veckan att lärare som fått sin legitimation indragen och är dömda för sexualbrott ändå fortsatte arbeta som lärare i svenska skolor. En skol-vd menade att alla är värda en andra chans.

Det finns kanske goda skäl till slapphet i vart och ett av de fall jag beskriver. Eller så gör det inte det. Mycket tyder på att det behövs ett skifte i riktning mot mer bestämdhet.

I bland låter det som vill ha låga straff och vända andra kinden till är en finare människa än den som vill höja straffskalor och vara hårdare i nyporna. Men som liberal värnar jag om att vanliga människor ska kunna leva tryggt och säkert. Vi borde självklart kämpa för det.