Nej, vi behöver inte skämmas

”Det är en skam för Europa att vi inte förmår släppa in fler grannar i nöd”, skrev Sofia Nerbrand i Sydsvenskan nyligen (28/2).

Hon har rätt i att alldeles för många ”lever under fasansfulla villkor i områden med absolut förtryck och krig”. Få av oss rycker på axlarna inför det; de flesta känner avsmak och en klump i halsen, i magen, i själen.

Men vi inser också att det finns begränsningar i hur många vi kan hjälpa.

Nerbrands pekfingerviftande mot ”Europas länder” blir obehagligt nog en anklagelse även mot oss svenskar, mot de skattebetalare som har hjälpt hundratusentals – och verkligen inte har skäl att skämmas.

Det är inte smärtfritt att ta emot människor som har svårt att få jobb; det kostar tvärtom ganska mycket och det måste politiker och opinionsbildare våga prata om, även om det kan kännas som att det både växer horn och huggtänder på en då. Varje krona hade faktiskt kunnat gå till högre pensioner, löner i hemtjänsten eller fler anställda hos tullen.

Ändå kommer hela tiden detta ord. ”Skam”. ”Skäms”.

2016 mötte jag fastighetsmiljardären Roger Akelius i en debatt i SVT. Han hade då skänkt 100 miljoner för att hjälpa barn på flykt från Syrien. ”Jag tycker att vi i Europa borde skämmas som inte visar solidaritet”, sa han till GP (6/3 -16). ”Historien kommer att döma oss hårt. Värre än med judarna och baltutlämningen under andra världskriget”, drämde han till med (Expressen 10/3 -16).

Ja, den som är miljardär kan nog avstå från några hundra miljoner och ändå leva gott. Värre då för den som lever på marginalen.

För att komma till debatten mot mig i Göteborg hyrde han ett privatjet. Själv åkte jag tåg. De flesta andra satt still framför tv:n.

”Jag vill ta hit massor av flyktingar och vill gärna sponsra”, sa han, och skröt om att han erbjöd en gratis online-språkkurs för flyktingar. Han hade också gett bort ett par hundra surfplattor och 30 gitarrer .

Ett par hundra surfplattor minsann. Migrationen kostar nära 60 miljarder kronor per år – hur många surfplattor motsvarar det? Och nu, när migranterna har kommit och kostnaderna är reella, vad ska vi då med gitarrerna till? Ska folk bo i fodralen?

I Svedala beslutade kommunstyrelsen i veckan att nyanlända kan komma att ges förtur till fasta hyreskontrakt i Svedalahems bestånd. Det ska främja integrationen, menade kommunalrådet Linda Allansson Wester (M). ”Med en rimlig bostadssituation ökar möjligheten till framgångsrika sfi-studier, praktik, läxläsning och att man blir självförsörjande”. Det vill säga, att bidragsnotan skulle krympa en smula (Sydsvenskan 4/3).

SKL räknar med att kommunernas kostnader för ekonomiskt bistånd till flyktingar nästan fördubblas fram till 2025. Men någon hotad välfärd vill Akelius inte höra talas om 2016 – tvärtom. ”Sverige behöver fler skattebetalare för att klara välfärden”.

Problemet är bara att så många inte betalar skatt utan lever på andras.

De som kommer hit behöver onekligen någonstans att bo och mat på bordet. Därmed finns en gräns för hur många vi kan ta emot, även om de som pekar finger och säger ”skäms” inte tycks ha mod att prata om det. Glorian kanske hamnar på sned då. Änglavingarna kanske faller ihop.

Nerbrand skrev för ett par år sen att "de arma människor som flyr dagliga dödsbringande attacker i Syrien och IS-kontrollerade områden borde få en fristad i Europa” för ”Sverige har fortfarande bland de bästa förutsättningarna i världen att välkomna och hjälpa människor.” Men – förlåt om jag knorrar – hur många?

I en intervju fick Annie Lööf (C) frågan om vilka de mest framträdande svenska liberalerna är och hon nämnde då Nerbrand som en av tre. Men när blev det liberalt att tvinga andra att öppna sina plånböcker? Det är ju motsatsen till liberalism. Tvärtemotliberalism. Uppochnerliberalism. Till och med socialism.

Om det ger mig horn om jag säger så får jag ta det. Hellre än en gloria som jag har tagit från ett barn som behöver tid hos BUP.