Nina Wähä: Alla familjer är fulla av elände
De är tolv syskon, egentligen fjorton om man räknar in de två första. De som är döda. Det gör föräldrarna, Siri och Pentti. Trots den rika barnaskara som de fått kommer de aldrig över sin förstfödda, hon som liten, sur och envis skidade vilse i julgransskogen, fick lunginflammation och dog.
"Testamente" heter Nina Wähäs tredje roman som utspelas på 1980-talet och handlar om vad det är som vi ärver. Hus och egendom i vissa fall, mörker och ljus i andra. Den tornedalska storfamiljen i hennes bok blir till ett minisamhälle med olika syskonallianser och intriger.
- Jag har försökt kanalisera min inre gubbe när jag skrivit det här. Jag ville berätta om de här människorna som om jag hade varit en rysk författare, som drar fram allting i ljuset, säger hon.
- Jag tror att alla familjer är fulla av en massa jävla elände. Men om man på något sätt tar kontroll över sin berättelse, så bearbetar man den också, och gör den till något som man kan ha roligt åt.
Nina Wähä har själv ett 30-tal kusiner, varav många i finska Tornedalen, och hennes egen berättarglädje verkar ligga i släkten.
- Min släkt har alltid varit glad i att berätta berättelsen om sig själv. Jag är liksom uppvuxen med olika skrönor om personer som gjort, eller inte gjort, saker. Vissa saker i boken kommer mina släktingar också att känna igen, annat kommer de gladeligen att plocka in i mytbildningen om sig själva, tror hon, och berättar om hur några av dem brukade ha högläsning ur Mikael Niemis "Populärmusik från Vittula" när den kom.
Även om hon är född och uppvuxen i Hässelby utanför Stockholm, tillbringade hon sommarloven i finska Tornedalen hos mormor och kusinerna. Finska och meänkieli var de första språk som hon lärde sig och som hon till en början talade med sin mamma.
En avgörande anledning till att hon förlade "Testamente" till Tornedalen är att hennes mormor nu inte bara är väldigt gammal utan också har alzheimer. Paniken över att mormoderns öde riskerar att falla i glömska fick Nina Wähä att dikta fram romanens stora syskonskara.
- Nu handlar inte min bok om min mormor men den handlar om människor som föddes på 1920-talet i vår västvärld, som aldrig gick i skolan och som blev tvungna att lämna sina hem som flyktingar. Om man inte ville bli ryss så var det alternativet.
Precis som romanens mamma, Siri, var Nina Wähäs mormor född i den del av Karelen som blev rysk efter andra världskriget. Bara den äldste sonen fick gå i skolan. Nina Wähäs mormor lärde sig läsa ändå men gick inte heller senare i livet i skolan.
- Jag brukar säga att jag kände ett ansvar för att bredda den fiktiva historieskrivningen. Om hundra år när folk läser böcker från vår samtid får man en felaktig bild och tror att alla som levde då var vita män som bodde i städer och var akademiker.
Den torndalska storfamiljen var vanlig. Barnen behövdes som arbetskraft men var ofta lämnade åt sig själva. Nina Wähä låter familjemedlemmarna ta plats i egna kapitel. Ett tag trodde hon sig skriva en novellsamling men insåg så småningom att hon arbetade på en roman.
Nio år har gått sedan hennes förra, och när hon började skriva den tredje var det efter att under flera år ha jobbat med annat och aktivt låtit bli sitt författande. Hon har varit restaurangchef, indiepopsångerska i bandet Lacrosse, och drivit cateringfirma. Men uttrycksbehovet kom tillbaka.
- Jag brukar tänka på det som ett tvång. Så länge jag inte känner det har det inte funnits någon anledning. Men det där tvånget smög sig på och nu är det starkare än någonsin. (TT)
