Carolin Dahlman: Vad hände med löftet om maktskifte, L och C?
I helgen berättade C och L att man inte kommer att stödja en M- eller M+KD-regering, då den även skulle behöva stöd av SD. De verkar som alternativ önska sig en slags blocköverskridande lösning, men då Löfven tydligt har avvisat att stödja Alliansen är det som att önska sig miljonvinst när man skrapat triss; sannolikheten är inte särskilt stor hur hårt man än håller tummarna.
I istället skulle det bli en slags 3-4-5-6-part-konstellation i mitten med otydlig agenda – och i nästa val skulle partierna få helt andra procentsiffror (gissa i vilken riktning...). Vem som skulle styra eller vilken politik denna jättebamsing till regering skulle driva är ett mysterium.
Det enda som är glasklart är att C och L inte vill vika sig i frågan om SD. Partiet ska inte få inflytande över Sverige, menar Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L). Men motiveringen varför är oklar.
De debattörer som har propagerat emot att samtala med SD får det att framstå som att demokratin och yttrandefriheten, mänskliga rättigheter och religionsfrihet ska raderas om man kliver in i ett sammanträdesrum med SD. Kanske är det något i SD:s hembakta brownies?
På lördagen sa Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan, att SD har uttalat att man har liberalismen som fiende, men det är faktiskt inget citat. Enligt liberalernas pressavdelning handlar det om en tolkning av ett stycke i Jimmie Åkessons bok. Ändå blir det en vandringssägen som uttalas med darr i rösten och sätter skräck i alla som lyssnar (P1 13/10).
Susanne Nyström, ledarskribent på Eskilstuna-Kuriren, sa i Aktuellt på torsdagen att idéstriden inte handlade om ekonomi, utan om synen ”på vilka rättigheter etniska minoriteter ska ha, hbtq-personer, vilken roll religiösa minoriteter ska ha, hur man ser på demokrati, hur man ser på mediepolitik, kulturpolitik, klimatpolitik” (11/10).
Hon avkrävdes ingen detaljerad förklaring, utan i stället blev uttalandet hängande som en mystiskt mörk skugga i studion. Den såg väldigt läskigt ut, men om den återspeglade ett verkligt hot utreddes inte.
Naturligtvis kommer inget parti att avskaffa demokratin i utbyte mot jobbskatteavdrag. Ulf Kristersson (M) skulle knappast förbjuda Pride-parader för att få höja straffen för våldtäkt. Det blir bara tramsigt att skrämmas med extremer, särskilt eftersom SD inte heller har tankar ens i närheten av dessa smått hysteriska spökhistorier. Och att ifrågasätta public service och kultursatsningar är självklart för en liberal som värnar om skattebetalarna; det betyder inte att man vill bränna böcker eller fängsla journalister.
”Jag är rädd för att de här värdena skulle stryka på foten”, sa Nyström. Man vill be henne ta några djupa andetag. Skuggor kan verka skrämmande, men är bara en överdriven reflektion.
Som Jenny Sonesson, ledarskribent på Göteborgs-Posten, svarade i Aktuellt är det ingen som vet vad det innebär att ta stöd av SD. Partiet har tagit fram fyra områden som man vill ha inflytande över, och det handlar bland annat om stramare migrationspolitik, tuffare kriminalpolitik och kortare vårdköer – saker som övriga partier också talar om.
Men inget av partierna har varken frågat eller lyssnat till SD – så ingen vet exakt om det är rimligt, orimligt, tokigt, galet eller faktiskt rätt överkomligt. Tyvärr handlar debatten just nu inte om sakpolitik, utan om vem man tar en selfie med.
Nu är risken enorm att vi får fortsatt vänsterstyre, och många L- eller C-väljare är förvirrade. Partierna sa ju att de ville ha maktskifte. Gällde löftet om att avsätta Löfven bara att ge honom en liten paus? Ska man nu låta S fortsätta med familjeveckor, menscertifiering, kravlös utdelning av bidrag, rigida arbetsmarknadsregler, skattehöjningar...
Själv skulle jag hellre ha velat avskeda Löfven än ge honom en långhelg att vila upp sig på – för att ladda inför fyra år till av röd politik. Jag är verkligen inte förtjust i SD, men jag menar att man kunde ha talat MED dem i stället för att bara prata OM vad man tror och räds.
