Sofia Nerbrand: Sofia Nerbrand: Annie Lööf kan vara nöjd i dag, men i morgon?
Den riktigt stora politiska händelsen under de senaste dagarna är att LO:s styrelse har kommit överens med Svenskt Näringsliv om förändringar av arbetsrätten och omställningsvillkor. Uppgörelsen är ett resultat av Liberalernas och Centerpartiets bidrag i januariavtalet för att få ökad rörlighet och trygghet på arbetsmarknaden. Parterna hade aldrig förhandlat fram detta paket annars.
Skiftet kan få stor och långsiktig betydelse: fler kan få rätt kompetens och ett nytt jobb.
Samtidigt har det pågått nattmanglingar mellan den rödgröna regeringen och Centerpartiet om ytterligare två punkter i januariavtalet: reformerat strandskydd och stärkt äganderätt av skog. Centerledaren Annie Lööf hade anledning att se nöjd och glad ut när hon på onsdagen meddelade att hon fått igenom i stort sett alla sina krav i utbyte mot att partiets riksdagsledamöter kommer att lägga ner sina röster i den kommande statsministervoteringen.
”Miljöpartiet har fått vika ner sig på i stort sett alla punkter.”
Miljöpartiet har fått vika ner sig på i stort sett alla punkter, men språkröret Märta Stenevi gjorde ett tappert försök att rädda ansiktet genom att tala engagerat om att MP justerat detaljer rörande fjällnära skog, nyckelbiotopsinventering och bebyggelse runt storstäder. De gröna är inte beredda att ge upp regeringsmakten, helt enkelt.
Nu kommer det att bli enklare att få bygga runt Sveriges otaliga sjöar och mindre vattendrag. Det blir också möjligt att inrätta strandnära utvecklingsområden i hela landet, inklusive havskusten. Privata skogsägare får också en starkare ställning gentemot staten. Gott så. Det är bra att livskvaliteten och friheten blir större för alla ute i landet.
Man kan invända att strandskyddet och skogen inte är de mest angelägna frågorna för merparten av väljarna, men för centersympatisörerna är de viktiga. Och de nu framförhandlade propositionerna visar att C är ett vågmästarparti som kan få igenom sina hjärtefrågor.
”De nu framförhandlade propositionerna visar att C är ett vågmästarparti som kan få igenom sina hjärtefrågor.”
Statsminister Stefan Löfven (S) begärde sitt entledigande vid onsdag lunch, när han hedersamt stått vid sitt ord om att ro detta i hamn. Om några dagar kommer den nya partiledaren Magdalena Andersson att prövas som hans efterträdare i Sveriges riksdag. Men Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar kräver igen förhandlingar och politiskt inflytande för att låta Magdalena Andersson bilda en ny regering. Socialdemokraterna lär vara lika kallsinniga som Stefan Löfven var på sin pressträff: ”Vad ska vi fråga V om?”
Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti. Det saknar andra regeringsalternativ och därmed förhandlingsposition. Nooshi Dadgostar kan fortsätta att sätta käppar i hjulet, men hon kommer inte att nå konstruktiva, sakpolitiska resultat på sikt med sin nuvarande taktik. För det finns ingen majoritet för hennes utrerade vänsterpolitik.
”Nooshi Dadgostar kan fortsätta att sätta käppar i hjulet, men hon kommer inte att nå konstruktiva, sakpolitiska resultat på sikt med sin nuvarande taktik.”
Den springande punkter är emellertid hur statsminister Magdalena Andersson ska få igenom sin politik i Sveriges riksdag. Den budget som hon har lagt fram som finansminister manglas nu i finansutskottet och mycket talar för att M och KD, tillsammans med SD och/eller L, kommer överens om förändringar, till exempel att plocka bort familjeveckan. Hur mycket de gör upp om är fortfarande oklart och budgetens utformning avgörs först i den sista omröstningen i kammaren. Vad som händer i finansutskottet inom de två kommande veckorna är därför avgörande.
Här kommer Centerpartiet in igen som maktspelare. Vilket förslag kommer det att stödja till slut? Partiets uttalade utgångspunkt är att det ska följa praxis och rösta för sitt eget budgetförslag och därefter lägga ner sina röster. Då kan mycket väl högeroppositionens ändringar gå igenom – om de inte är för tokiga, för då kan C möjligen stödja regeringens linje.
Men detsamma gäller om regeringen i framtiden skulle lägga fram långtgående vänsterpolitik, som den har gjort upp med V om – för allt sådant kommer Annie Lööf att rösta emot. C är trots allt ett marknadsliberalt parti.
Mycket talar dock för att regeringens budget i huvudsak går igenom nu, möjligen med några smärre förändringar. Familjeveckan kostar 3,5 miljarder kronor, vilket bara motsvarar 3 promille av vad staten omsluter. Det kan Magdalena Andersson säkerligen leva med, även om det svider lite.
Makt har dock förskjutits från Rosenbad till riksdagen i och med det nya politiska landskapet. När det nu inte längre finns självklara majoriteter, som tämligen friktionsfritt kan leda landet, och när den tidigare stabila budgetordningen har välts över ända kommer svensk politik att bli mer osäker och ombytlig – eller mer levande om man så vill. Varje sakpolitisk fråga får förhandlas för sig.
Regeringen styr dock riket till vardags. Det handlar om alltifrån coronastrategi till att ge direktiv till myndigheter. Centerpartiet må ha ett vågmästarpartis inflytande över en del saker i dag, men partiets nuvarande position som både regeringsunderlag och opposition är ohållbar i längden. Väljarna vill ha tydlighet och kunna utkräva ansvar.
Efter nästa val borde C sätta sig i regering med antingen Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson. Eller gå i ren opposition. Den svenska liberalismen måste behålla styrkan över tid, utan att malas ner av vendettan mellan S och M.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör
