Minnessten rest över gamla frihetskämpar

Det var författaren och historieforskaren Uno Röndahl som hade äran att avtäcka minnesstenen med inskriptionen ”I kamp för hembygden Mars 1677”. Stenen har huggits av Erik Johnsson i Snäckestad och Brodde Almer, Näsum. Efter att täckelset fått falla från stenen, som hittats i skogen bredvid, berättade Uno Röndahl om de hemska förhållandena som rådde under dessa orostider. Skåne hade av tradition varit förhållandevis självständigt under sin tid under dansk flagg. – Annat blev det efter freden i Roskilde 1658, berättar Uno Röndahl. Svenskarna plundrade, mördade, våldtog och bar sig väldigt illa åt i Snapphanebygden. Bönderna saknade den friare tiden under Danmark och motståndsgrupper växte fram för att försöka befria Skåne från ockupationsmakten. Den svenske kungen svarade hänsynslöst i sina dekret. Om till exempel någon gömde en ”Snapphane” blev var tionde man i byn upphängd att dö på grymmaste vis. Gårdar och spannmål sattes också i brand. Upproret hade börjat i östra Blekinge och spritt sig, men upprorsmännen i Blekinge och Näsumsbönderna föll till korta mot den svenska mycket krigsvana hären. Svenska riksrådet Johan Gyllenstierna ansåg att ”Näsums socken var bland de argaste snapphanesocknarna i skogsbygden”. – 40 procent av invånarna dog i striderna och av sjukdomar och hungersnöd som följde i krigets spår. Gyllenstierna har själv gett eftervärlden en bild hur det såg ut, en bild vi inte fått läsa i historieböckerna: ”Vägarna äro farliga att se med alla upphängda och steglade snapphanar”. Det är alla offer i denna befrielsekamp vi vill hedra med vår minnessten, säger Brodde Almer. Stenen, som står vackert vid den gamla häradsvägen mellan Kristianstad och Småland med en milsvid utsikt mot Ryssberget, Näsumsdalen och Ivösjön, är inte bara en naturskön upplevelse att komma till. Den ska framför allt påminna oss om att allt inte är som det står i historieböckerna. bo.erlandsson @kristianstadsbladet.se