På jakt efter Maggie

Låten går igång med ett par försiktiga toner på basen. Så plötsligt gungar det loss. Och trots att replokalen är trång, ljudet för högt och grabbarna bara spelat ihop sju gånger så känns det helt rätt. Tungt arrangerad rock till en ivrig och enveten popmelodi. Och det känns någonstans i maggropen att det här, det kommer att funka.

Det funkar faktiskt redan, med Johan Tells förvånansvärt rostiga röst och melodierna som för tankarna till U2, en förväntansfull amerikansk grunge och så ett plötsligt stick mot Alanis Morisette. Maggies Farm har kommit för att stanna, det viktigaste är inte att bli kända, det viktigaste är känslan. Musiken, själen. Kändisskapet står alltså inte högt i fokus hos Bromöllakillarna i Maggies Farm. De vill bara spela. Om sen någon gillar deras musik, varsågod.

– Jag förstår inte hur man inte kan gilla den, säger basisten Jocke Karlsson.

Han vägrar vara ödmjuk och be om ursäkt för att han tycker att bandet är bra. Han är inte direkt kaxig, bara ärlig.

– Vi är alla musiker. Vi är med i Maggies Farm för att vi kan våra grejer. Och så skriver Johan väldigt bra låtar. Alla fyra killarna har bred erfarenhet från musikbranschen. Trubadurer, band efter band, musiklärare, cirkelledare, ja, listan kan göras lång. I Bromölla är kanske Jocke Karlsson det mest kända ansiktet från när han drog igång och genomförde succémusikalen Jesus Christ Superstar för två år sedan. Men sångaren och gitarristen Johan Tell, sologitarristen Anders Jönsson och trummisen Jonas Lundh har kunnat ses i de mest varierade konstellationer. Fast tiden när de spelade covers på allehanda pubar och fester, är över.

– Vi har varit där, gjort det, förklarar Jonas Lundh.

Maggies Farm tänker inte kompromissa med sin musik för att hamna på listorna. Den svenska rocken är ingen förebild för grabbarna. Svensk rock spelas rakt och ösigt, menar de. Inget fel i det, men Maggies Farm lägger större vikt vid arrangemanget. Det ska vara små intelligenta riff och slingor som gör låten intressant och unik.

Hittills har gruppen ett tiotal låtar som de håller på att arra.

– Fördelen är att vi kan varandras instrument, förklarar Jocke Karlsson. Vi vet vad vi kan få ut ur instrumenten och vi kan förklara hur vi vill att det ska låta.

– Därför har vi lättare att ta kritik också, tror Jonas Lundh.

– Vi har väl blivit vuxna, ler Jocke Karlsson.

Just nu gäller det för killarna att spela ihop sig. Än har de ingen struktur på arbetet, de har trots allt bara spelat tillsammans sju gånger.

– Det skulle vara skoj att testa hur vi funkar ihop på scen, tycker Johan Tell. Nästa stora mål är en demo eller något liknande som kan föra ut gruppens musik i radio. Drömmen är ett bra kontrakt och spelningar på Hultsfred och Roskilde.

– Man blir ju kräsen när man hållit på ett tag, förklarar Jonas Lundh. Så det blir inga mindre skitspelningar för oss. Vi siktar högre från början.

– Egentligen är vårt enda mål att vi ska bli riktigt bra, summerar Anders Jönsson gruppens tankar.

Dynamik. Den ultimata känslan. Det är det jakten handlar om, under tunga basrytmer och trumpinnars virvlande.

asa.carlsson@kristianstadsbladet.se