Två skolor i stor förstämning

Årets andra aprilmorgon är grå och dimmig. Utanför skolbyggnaderna står cyklar och mopeder parkerade på rad. Det kunde vara en alldeles vanlig måndag på två alldeles vanliga högstadieskolor. Men det är det inte.

Flaggorna hänger tunga på halv stång. Där inne är det tyst. Inga springande ben, inga glada tillrop, inget bråk. Bara tyst.

Dalaskolan och Tunnbyskolan är två skolor i förstämning. Båda har mist varsin elev i den tragiska tågolyckan i fredags kväll. På Dalaskolan har alla skolans elever samlats i matsalen. På ett bord står tre tända ljus, ett fotografi och en vas med rosor. Rektor Rolf Björklund var på olycksplatsen redan på natten och han berättar om vad han såg och hur det var.

–Det är viktigt att jag berättar det jag vet. Eleverna har rätt att få veta, säger Rolf Björklund.

Efter samlingen och en paus träffas elever och lärare i sina mentorsgrupper. Där finns det tillfälle att prata om det som har hänt i ett mindre sammanhang med dem man känner väl. –Det är viktigt att vi pratar om hur vi känner och reagerar i en krissituation. Att vi alla reagerar olika och att de som inte känner så starkt inte ska känna skuld, säger Rolf Björklund.

Skolan har varit öppen hela helgen och ett 90-tal elever har varit där. Över halva personalstyrkan engagerades. Ett sätt att hantera det som hänt är att skriva om det.

–Jag tror att det är bra att skriva av sig. Vi har lagt fram papper och pennor och eleverna har skrivit fantastiska saker, säger Rolf Björklund.

Det är fortfarande en overklighetskänsla som vilar över skolan. Det finns tusen frågor men egentligen är det bara en enda som ekar tyst mellan korridorväggarna: Varför?

Kyrkoherde Pia Wiktors finns på plats och pratar med dem som vill. Om sorgen, livet och döden. Om vikten av att släppa fram det man känner. På onsdag kväll är det en minnesstund i Ivetofta kyrka.

–Jag tror att det är viktigt med ritualer vid sådana här tillfällen. Och att vi skapar en struktur. Jag tror att det gör det enklare att ta sig igenom dagarna, säger Pia Wiktors. På Tunnbyskolan strömmar vacker musik från en cd-spelare. Den omkomne pojkens bänk har ställts ut i korridoren. Ett par flickor går fram och lägger ner var sin ros bland de andra blommorna.

En mängd ungdomar sitter och står runt omkring. Tysta, djupt försjunkna i tankar. Några gråter och håller om varandra. På en pappersskärm skriker röda bokstäver: ”Varför? Vi saknar dig!”

Det overkliga är obarmhärtigt verkligt. Ingenting annat känns viktigt.

–Vi har inga vanliga lektioner alls idag, det går inte. Det finns ingenting annat som är viktigt att prata om en sådan här dag, säger Linda Andersson, rektor för Tunnbyskolan. De har inte haft någon stor gemensam samling, utan alla håller ihop i sina arbetslag. På vissa platser spelas det musik och på andra är det tända ljus och tyst.

–Vi har alla olika behov. Några vill gå en promenad, andra vill bara sitta ner. En del har lättare för att visa känslor och gråta, andra grubblar. Det viktiga är att ingen är ensam utan att vi går igenom det här tillsammans, säger Linda Andersson.

Där ute har aprilsolen tittat fram och några ungdomar står och hänger utanför Tianshallen. För en sekund är det lätt att tro att allt är som vanligt. Men det är det inte.

pernilla.fagerstrom

@kristianstadsbladet.se