Sofia Nerbrand: Centerpartiet måste bekänna färg
Centerpartiet är pressat och uppvaktat på samma gång. I kommande statsministeromröstningar måste Annie Lööf (C) bekänna färg genom att trycka på rött (nej), gult (lägga ner sin röst) eller grönt (ja). Ska hon rösta emot Moderaternas Ulf Kristersson igen, fast denna gång utan Liberalerna? Det mesta talar för det.
Centerpartiet står fast vid sitt löfte om att inte släppa fram en regering som behöver aktivt stöd av Sverigedemokraterna. För det är inte ett borgerligt parti, vilket Jimmie Åkesson också konstaterade häromdagen. I många politiska sakfrågor är C och SD antiteser och centerpartisterna vill undvika att nationalisterna får makt att förändra Sverige på lång sikt. Det handlar bland annat om öppenhet till omvärlden, människosyn – och de i dessa dagar så omstridda liberaliseringar av hyresmarknaden.
”Vad vilja då centerpartisterna? Det är inte helt enkelt att veta.”
C är däremot ett borgerligt parti, och har fortfarande en stor samsyn med M, KD och L i många frågor. Och hos många centerpartister och centerväljare smärtar det säkert när deras riksdagsledamöter trycker på röd knapp till Kristersson i nästa vecka. Ilskan från moderater och andra högerröster lär nå orkanstyrka.
Men eftersom C är vågmästare i riksdagen är både Socialdemokraterna och Moderaterna nu måna om att ge dem tillräckligt mycket sakpolitiskt för att partiet ska släppa igenom deras respektive statsministerkandidat.
På onsdagen presenterade Elisabeth Svantesson (M) en lång rad löften om att stärka hela Sverige i syfte att locka C med sig. På listan finns exempelvis uppluckrat strandskydd, mer infrastruktur, förändrade jaktregler och fler poliser. Fast det var ett naivt försök. Centerpartiet är inte bara ett landsbygdsparti, det är ett liberalt parti. Med större anspråk på att reformera arbetsrätten, arbetsförmedlingen och bostadsmarknaden – vilket det fick igenom i januariavtalet. Så C sade nej tack till Moderaternas invit efter bara ett par timmar.
Och oavsett sakpolitiken så utgör SD-samarbete ändå den röda linjen för C.
Liksom att göra upp om en budget med Vänsterpartiet. Därför har Stefan Löfven likaledes mycket stora problem att regera landet framöver. Han klargjorde också på tisdagen att även om han kan återinträda som statsminister i sommar så kommer hans regering att avgå i höst om den inte får igenom sin budget.
Med den mandatfördelning som gäller behöver han få med sig såväl V som C – vilket alltså Annie Lööf hittills sagt nej till. Annars kan M, KD och SD, med eventuell hjälp från L, få igenom sitt budgetalternativ såsom skedde hösten 2018.
Därför kommer Socialdemokraterna försöka blidka Annie Lööf med allehanda sockrade bud. I valbudgeten för 2021 finns många sköna skattemiljarder att dela ut. Allt för att behålla regeringsmakten.
Detta bör inte Centerpartiets riksdagsgrupp gå på. I konsekvensens namn måste de ge rött kort även till Stefan Löfven som statsminister eftersom det inte längre finns något januariavtal, L har bytt sida och de måste göra upp om en budget som V röstar för.
Vad vilja då centerpartisterna? Det är inte helt enkelt att veta. Annie Lööf pratar om ”den breda mitten”, men vad betyder det i praktiken? Att hon själv ska bli statsminister därför att hon varken släpper fram Löfven eller Kristersson? Att M och S ska börja samarbeta? En femklöver mellan den före detta alliansen och MP?
Vem kommer Annie Lööf att släppa fram som statsminister? Det är frågan. Som kommer att avgöra såväl hennes partis framtid, som landets. Senast i september 2022 kommer väljarnas dom.
Sofia Nerbrand är politisk redaktör
