Alla människors lika värde. Så uttrycker vi vårt samhälles mest grundläggande värdering. I regeringsformens andra paragraf kan vi läsa att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde”. Om detta råder det bred enighet.

Inte desto mindre är den något problematisk när den till vardags ska omsättas i praktiken. Vi utsätter varandra dagligen för värderingar i arbetslivet och på fritiden. Vi talar gärna om utvärderingar och avser då inte bara aktiviteter och processer utan också människor och deras agerande. När lönerevision görs på jobbet bedöms en medarbetare vara värd 300 kronor i lönepåslag, medan någon annan får 500. Skolans betygsättning är också en värdering av vad eleverna åstadkommit under året. För att inte tala om när gymnastiktränare mäter barns förmåga att gå ned i spagat med linjal.

Hur gärna vi än vill kommer vi inte ifrån att många i dessa situationer uppfattar sig olika mycket värda. Det hjälper inte heller att säga att det inte handlar om dem som människor utan deras prestationer. Som om det vi gör kan skiljas från dem vi är. Vi är ju alla personligt ansvariga för våra handlingar.

Formuleringen om alla människors lika värde kommer från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. På engelska lyder texten: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” (inte ”value and rights”. På franska har dignity blivit ”dignité”, på spanska ”dignidad”, på italienska ”dignità”, på tyska ”Würde” och på danska ”vaerdighed”. På dessa språk saknas alltså betydelsen ”värde”.

På svenska är dock värdigheten bortvald. En ledande folkrättsforskare säger klart att, ”visst är det en felöversättning”. En annan kunnig uttolkare säger, att ”på svenska låter det inte lika bra med värdighet”. Ett alltför främmande begrepp för oss i Sverige.

Samtidigt är det värt att notera att andra lagar i Sverige använder sig av begreppet värdighet. Främst diskrimineringslagen, där det talas om uppträdande som kränker en människas värdighet. Går det att använda begreppet där borde det även fungera i annat sammanhang.

Enligt min mening borde vi använda oss av alla människors lika värdighet, i alla fall som komplement. Värdighet som människa skulle bli lite mer högtidligt och allvarsamt, och starkare förbundet med vår innersta identitet, kärnan i detta att vara människa.

I alla händelser. Om riksdag och regering menar allvar med grundlagens ord om att all makt ska utövas med respekt för alla människors lika värde borde de införa ett filtrerande utskott som granskade alla nya lagförslag utifrån frågan om de gagnar eller motverkar den grundläggande värderingen.

Komplexiteten i värdefrågorna skulle bli tydligare och mer brännande, och det skulle leda till viktiga politiska diskussioner på höger-vänster-skalan. Frågan om offentlig sektor kontra privat ansvarstagande är ett exempel. Tiggarna på våra gator ett annat. Frågan om vilket ekonomiskt pris vi tillsammans är beredda att betala för detta värde skulle då också hamna i fokus.

Retorik och verklighet skulle då på ett nyttigt sätt konfronteras mot varandra.