Anders Bengtsson är en duktig fotsoldat

Istället försöker man nu smutskasta sina politiska motståndare så mycket man bara kan. ”Det här är det kort vi har kvar att spela och därför gör vi det. Så uppfattar jag läget”, sade en socialdemokrat med bra position i regeringskansliet till Svenska Dagbladet den 19 februari.

Och Anders Bengtssons (S) är inget undantag. Som duktig fotsoldat i S-partiet agerar han nu med full kraft i sina försök att smutskasta.

Jag inser att argumenten han använder sig av är centralt framtagna av partiet då de är desamma som hans kollegor på andra håll i landet nu också använder sig av. Men att ständigt återupprepa lögner gör inte att det blir mer sant för det.

Bengtsson har hängt upp hela sitt narrativ kring SD vid en person, som eventuellt skulle ha varit revisor i partiet.

Dennes namn finns, som jag tidigare skrivit, inte med i partiets bildandeprotokoll. Han var alltså inte med när partiet grundades den 6 februari 1988. En revisor behöver dessutom, som jag också tidigare skrivit, inte ens vara medlem i partiet. En revisor styr varken politik eller organisation utan har endast en uppgift; att åt medlemmarna granska verksamheten.

Jag tror att de flesta tar Bengtssons hätska och bisarra utfall för vad de är.

Hans försök att skyla över sitt eget partis politiska misslyckanden och vidriga historia (bland annat väldokumenterade samarbeten med såväl Nazityskland som Stalins Sovjetunionen, uppförandet av rasbiologiska institutet, tvångssteriliseringar av tiotusentals människor i Sverige i rashygienens namn och samarbeten med sentida diktaturer runt om i världen) blir aningen patetiska, men väl talande.

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om sossarnas blodiga historia och hur politiska företrädare i både riksdag och regering, för att inte tala om lokala företrädare runt om i landet, gjort sig skyldiga till fruktansvärda uttalanden och handlingar genom åren.

Men det som är mest intressant nu och som vi alla borde prata om, är huruvida sossarna, med sitt enormt uppskruvade tonläge och hätska utfall, kommer att acceptera valresultatet nästa år.

Jag är inte helt säker på det.

Smutskastningskampanjerna som nu tagit vid är ju, för att använda deras egna ord, det sista kortet de har kvar att spela. Det tyder på enorm desperation.

Även om den svenska demokratins genombrott firar 100 år i år kan vi inte ta den för given. Man ska komma ihåg att under det socialdemokratiska partiets unga år var det långt ifrån självklart att makten skulle vinnas med demokratiska metoder.

När socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting 1917 befann sig i Ryssland för att delta i hyllningarna av februarirevolutionen sade han till Bolsjevikernas tidning Pravda: "avgörandets dag närmar sig också för oss. Revolutionens eld tänds, jag känner den är nära, och det är vår brinnande önskan att vår kommer att bli som deras".

Även Per-Albin Hansson som sedermera blev socialdemokratisk statsminister gjorde flera uttalanden som knappast kan tolkas på annat sätt än att Socialdemokraterna förberedde sig för väpnad revolution.

I sitt förstamajtal 1917 sade Per-Albin Hansson: "Även i vårt land har fåväldets timma slagit. Den ryska revolutionen har gjutit eld i våra sinnen. [...] en revolution agiteras inte fram. Den kommer när folket bragts till ett sådant läge, att det med eller mot sin vilja måste genom en resning söka utväg. [...] Den mäktiga demonstrationsvåg som nu går genom landet, har ingivit borgarklassen en hälsosam skräck. Det är ett gott tecken att borgarna fruktar revolutionen. Det är icke heller ett tecken som förskräcker oss, att borgarna rusta sig mot revolutionen. [...] Väpnar sig borgarklassen mot oss, så skall de svaras med samma mynt [...]."

Vid ett S-partistyrelsemöte diskuterades också huruvida en revolution skulle genomföras eller ej. Partiet bildade även ett revolutionsförberedande organ kallat "Arbetarkommittén", vilket senare av den socialdemokratiske partisekreteraren Fredrik Ström kom att beskrivas som "den mest sovjetliknande institution som svensk socialdemokrati någonsin givit partiofficiell sanktion och ett av de radikalaste aktionsutskottet i svensk politik överhuvudtaget”.

Socialdemokraterna behövde inte genomföra revolution i Sverige då för 100 år sedan. De lyckades erhålla makten i demokratiska val.

Och de har haft makten större delen av förra århundradet. De har inte behövt ta till några andra metoder. Frågan är dock hur man kommer att ställa sig till en eventuell valförlust nästa år. Revolutionsromantiken och vurmandet för regimer som tagit makten med våld har aldrig försvunnit ur partiet.

Genom åren har ledande socialdemokrater (inte minst Birgitta Dahl, Pierre Schori, Olof Palme och Göran Persson) vid flertal tillfällen uttryckt sympati för totalitära regimer världen över.

Framväxandet av det nya politiska landskapet i svensk politik kan tillsammans med en S-förlust göra att sossarna aldrig mer hittar tillbaka till makten genom demokratiska val utan går samma öde tillmötes som sina kollegor på olika håll i Europa.

Frågan är om Bengtsson och hans parti kommer att acceptera ett sådant valresultatet?

Vid statsministerns frågestund torsdagen den 18 mars riktade Jimmie Åkesson just den frågan till statsministern. Han vägrade svara på den. Det bör vara en väckarklocka för många.

Björn Söder (SD), riksdagsledamot