Ännu en skam för Hässleholms sjukhus
Du har alltid haft svårt att sova borta där allt är främmande. Där ljuden är annorlunda och lakanen inte luktar hemma. Än svårare har du att komma till ro här. I korridoren utanför hörs dova pip då och då. Det är någon som kallar på hjälp och strax hörs snabba steg där ute. Ibland lite långsammare. Du blundar och försöker stänga ute ljuset som strilar in genom metallpersiennerna. Om du bara kunde somna en liten stund kanske allt känns bättre sen.
Försiktigt sparkar du av dig den gula filten som undersköterskan med de snälla ögonen omsorgsfullt lagt om dina ben men nu går det inte längre. Det pärlar sig i pannan och den blåa bomullsskjortan ligger slickad mot din rygg. Den äldre mannen i sängen intill din pratar oavbrutet men du ser inte med vem. Draperiet mellan era sängar är fördraget. Kanske pratar han med sig själv.
Kvinnan mittemot din säng är nog i samma ålder som du. Hon har lyckats somna trots svettiga lakan och fuktig hud. Hennes bröstkorg höjs och sänks i takt med hennes snarkningar.
Du vrider på dig till sidoläge. Om bara ryggen blev fri från sängen kanske det skulle kännas lite bättre.
...
Du går med snabba steg genom korridoren. Pulsen rusar och stressen sprutar ut genom varje por i, varje hjärtslag. Du har gått samma sträcka så många gånger att du skulle kunna gå den blundandes. Ni är ont om personal och du transporterar den bräckliga patienten i sin säng genom sjukhuset på egen hand. Det är tungt och sängen är otymplig i svängarna. Det värker i ena axeln. Du pressar dig fram mellan kollegor som också är på väg någonstans. Ni hälsar inte på varandra. Det finns ingen ork eller tid för någon artighet. Alla kämpar med att fullfölja sin uppgift för stunden.
Munskyddet höjer och sänker sig i varje andetag. Det är snart dags att byta det då insidan är våt av svett. Du försöker att inte andas för häftigt för vid varje utandning blir det om möjligt än varmare men det är svårt. Du har bråttom. Sängen är tung och luften kvav.
”Fokus. Här och nu. Bara 5 timmar kvar. Om du dessutom låter dig påminnas om att imorgon är exakt likadan vet du att du kommer börja gråta av stress och det finns inte tid för något sådant nu.”
Väl framme på avdelningen får andra uppgifter stå efter för saft och vattenutdelning. Patienterna är varma och obekväma. Du rusar förbi en kollega med din rostfria saftvagn. Glasen klirrar mot varandra. Du torkar vant pannan med armens undersida och blinkar bort några svettdroppar som strilat ned och fastnat i ögonfransarna. Det svider till när den salta svetten droppar ner i ögonen.
Kollegan står och pratar med en anhörig till en patient. På långt avstånd ser du på den anhöriges kroppsspråk att hon är irriterad och när du går förbi hör du ord som “Det är på tok för varmt! Min mamma mår inte bra i värmen! Får hon ens i sig någon vätska? Varför sätter ni inte dropp?!”. Du känner medkänsla för din kollega för du vet så väl hur det är att vara den som får lyssna och förklara samtidigt som du är glad att det just precis nu inte är du som får ta smällen.
Displayen i korridoren visar ständigt nya rumssiffror. Pipet skär som glas i öronen. Hur fort du än skyndar dig kommer du aldrig hamna i fas. Du försöker mota bort den tanken och slå ifrån dig paniken. Fokus. Här och nu. Bara 5 timmar kvar. Om du dessutom låter dig påminnas om att imorgon är exakt likadan vet du att du kommer börja gråta av stress och det finns inte tid för något sådant nu.
Fortsätt. Bara fortsätt.
...
Du kanske gäspar stort och sträcker ut dig i kontorsstolen. Kanske kollar du in dagens kalender. Kanske svarar du på lite mejl och kanske du ägnar en tanke åt din personal som du vet har det slitsamt idag. Jag vet inte. Men en sak vet jag. När du sitter och knappar på din dator och smuttar på ditt kaffe njuter du av AC:ns mjuka brummande och ljuva 22 grader.
Och en sak tycker jag. Det är patienterna, undersköterskorna, sjuksköterskorna, städarna och läkarna på avdelningarna som borde njuta av den svala luft som AC:n avger och inte du som knappar på datorn. Det är rent av skamligt. Ett hån.
Jenny B
