GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Applåder och restriktioner hjälper inte vår yrkeskår

Fler och fler ifrågasätter om fortsatta restriktioner som inskränker människors liv är rimligt. De inser att pandemin blottar att vården i decennier varit underdimensionerad. Och att vi nu alla får betala priset.
Underdimensionering • Publicerad 22 januari 2022 • Uppdaterad 23 januari 2022
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Någonstans går gränsen för vad anställda inom vården tolererar. Det finns en gräns för vad personalen klarar av.”
”Någonstans går gränsen för vad anställda inom vården tolererar. Det finns en gräns för vad personalen klarar av.”Foto: Björn Larsson Rosvall /TT

Smittspridningen är ett problem men de svårt sjuka blir allt färre. Att vi som arbetar inom vården ändå går på knäna beror på att vi tyngs av pandemins andra belastande konsekvenser som uppskjuten vård och särbehandling av patienter som behandlas med covid -19 men för något annat.

Vårdsektorn är fylld av lojala medarbetare och chefer som varje dag gör sitt yttersta. Coronakommissionen har slagit fast att det är tack vare denna skickliga yrkeskår som Sverige klarade av de akuta faserna av pandemin.

Men någonstans går gränsen för vad anställda tolererar – det måste ändå politiker och direktörer i Region Skåne inse: sluta chansa på att vi ska orka lite till, och sen lite till.

Under 2021 frågade branschföreningen LiVO sina 8000 medlemmar hur de såg på att fortsätta arbeta som chef i sektorn. I Region Skåne svarade nästan hälften att de det senaste året övervägt att sluta helt inom vård och omsorg. Detta samtidigt som bristen på personal är akut. Enligt SKR behövs 28 000 fler chefer fram till 2026.

”Det ska vara värt något att jobba med människor. Applåder och hyllningar räcker inte långt i ett läge där man pressats till att gå över sin egen gräns för vad man egentligen orkar. Det är mer ett hån mot varje individ som arbetar i vården.

Man inte kan behandla personal hur som helst. Det finns en gräns för vad personalen klarar av och när man överskridit den lämnar de sitt arbete i vården, antingen för att de blivit sjuka av sitt arbete eller av ren självbevarelsedrift.”

Så skriver en chef i LiVO:s undersökning.

”För lite stödfunktioner gör arbetsbelastningen enorm. Att bara leverera och inte få möjlighet till återhämtning gör uppdraget tufft. Att ständigt stå i skottlinjen och inte få arbeta med utvecklingen.”

”När man överskridit den gränsen lämnar de sitt arbete i vården, antingen för att de blivit sjuka av sitt arbete eller av ren självbevarelsedrift.”

I vården finns arbetsmarknadens största personalgrupper. Det är inte ovanligt att en chef här har runt 60 direktrapporterande medarbetare. Så ser det inte ut i de mansdominerade delarna i kommun och region. I vården har cheferna samtidigt i hög grad en stor mängd arbetsuppgifter som inte hör hemma i ett chefsuppdrag. Som att fixa avlopp, beställa telefonabonnemang och hantera tjänstebilar. Chefsstödet är väsentligt sämre än för andra chefer.

Det handlar inte bara om att stoppa in mer pengar till vården. Det är viktigt men löser inte problemet i grunden. Chefernas förutsättningar får direkt påverkan på om samhällets välfärdsresurser används effektivt. Det påverkar hur medarbetare mår och presterar samt förmågan att leverera en god vård och omsorg.

Det behövs ett moderniserat synsätt på ledarskap och en förändrad organisering där chefer på alla nivåer får kraftigt förbättrade förutsättningar att leda verksamhet och medarbetare. För att åstadkomma det krävs mindre personalgrupper, en renodling av chefernas arbetsuppgifter och fungerande stödfunktioner.

Problemet och lösningen har lyfts sedan mycket länge av myndigheter och forskare. Nu finns äntligen ekonomiska resurser. Se till att de används för att lösa problemen vid roten!

Jenny Wibacke, ordförande i LiVO och verksam som chef i sjukvården i Skåne

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.