Att inte ta ansvar för den biologiska mångfaldens guldkorn är ett svek
Jag ger henne även rätt i att det bedrivs en del symbolpolitik, där skatter och andra politiska styrmedel säkert kan användas effektivare. Om Moderaternas klimatpolitik är effektivare återstår att se, minskade miljöanslag bådar inte gott, men upp till bevis!
Men i en fråga som Maria tar upp, nyckelbiotoperna, är Moderaterna lika snett ute som i stort sett alla politiska partier. Här sviker alla partier (utom möjligen Miljöpartiet), såväl naturvården som alla de skogsägare som har nyckelbiotoper på sina fastigheter. Ingen, utom Vänsterpartiet, ifrågasätter äganderätten. Ändå påstås, som ett tillhygge i vulgärdebatten, att den skulle vara hotad. Vad det hela gäller är en inskränkning i förfoganderätten, något som skogsbruket levt med i hundratals år. Inte minst de senaste 100 åren där skogsvårdslagen ställt en rad produktionskrav på skogsägaren. Som mest reglerande under 1980-talet med såväl röjningsplikt som till och med några år med avverkningsplikt!
Förutom under de sista cirka 30 åren har enbart produktion av virke prioriterats, vilket varit ett extremt framgångsrikt koncept, men tyvärr på bekostnad av stora naturvärden. Kraven på vad skogens produktion ska kunna användas till ökar. Dagens skogspolitik förutsätter en balans mellan produktion och miljö, vilket givetvis då även ställer högre krav på miljöinsatserna. Men när det kommer till realiteter, så får de senare alltför ofta stå tillbaka. Med ett undantag, – det miljöcertifierade skogsbruket har insett vikten av god miljöhänsyn, inte minst på grund av internationella marknadens krav. Marknaden kommer aldrig att acceptera virke från våra nyckelbiotoper.
Vi har nyckelbiotoper som uppskattningsvis omfattar cirka fyra procent av totala arealen skogsmark, varav hälften är kända. Det kan exempelvis vara små rester av ursprunglig urskog, eller naturgivet avvikande småskogspartier med ovanliga och hotade arter. Oavsett vad vi kallar dessa oaser av biologisk mångfald, om vi känner till dem eller inte, så finns de där. Och de bör, om man överhuvudtaget har intresse av att bevara den skogliga biologiska mångfalden, ha högsta prioritet. Är fyra procent mycket? Nej, det är försvinnande lite. Vore det jämnt fördelat mellan markägare skulle det vara en ickefråga, men vissa har inga, andra lite mer. Och det är här rikspolitiken sviker naturvården, skogsägarna och de gemensamma eniga politiska besluten genom att inte erkänna det verkliga problemet, tillräckliga ekonomiska resurser!
Sverige har ratificerat ett antal konventioner och protokoll, där vi bland annat förbinder oss att skydda minst 17 procent av alla land- och sötvattensområden (Aichi-målen). Ett mål politiken oblygt inte ens försöker nå upp till. Endast fyra procent av vår produktiva skogsmarksareal åtnjuter i dag ett formellt skydd, det vill säga ett skydd där staten tar ett ansvar för att uppfylla antagna nationella och internationella politiska mål.
I nuläget hittas tidigare okända nyckelbiotoper då och då i samband med avverkningsanmälan. Vilket sätter käppar i hjulet både för markägare som har behov av pengar, och virkesköpare som helt plötsligt inte har tillgång till en tänkt avverkning.
Så, visst är det betydligt justare för alla intressenter att inventera fram nyckelbiotoperna (som ju finns där, de är bara ännu inte upptäckta). Och, inte minst, avsätta tillräckligt med statliga medel, så man kan ersätta de skogsägare som har mycket areal nyckelbiotop med ett skäligt/generöst belopp för det intrång man gör i förfoganderätten. Att inte ta ansvar för den biologiska mångfaldens guldkorn, det Maria, är ett svek i alla riktningar och rent hyckleri. Så, tänk om! Tänk och agera rätt och juste inte minst mot de drabbade skogsägarna!
Jan Linder
Fd länsjägmästare Södra Götaland,
numera ledamot i FSC:s standardkommitté
