Befogad pessimism eller onödig oro?
Kanske är det för att de, liksom jag, drar sig för att föda barn till en värld som vi upplever präglas allt mer av orolig geopolitik och fiendskap, hotade och förstörda ekosystem, missade klimatmål och extremväder, otrygga jobb och oklara villkor, inflation och svårigheter att skaffa bostad och inte minst av nedskärningar inom områden som förlossningsvård och vård överlag, skola, kollektivtrafik, naturskydd och kulturliv.
Istället för att det satsas på dessa vacklande områden, görs satsningar på militären, flygbranschen, försäljningen av fossila drivmedel och minskningar av statens skatteintäkter. Det skriker ju inte framtidstro och hållbar, positiv utveckling direkt.
Jag är nyfiken på hur det var för er i de äldre generationerna när ni var i min ålder, runt 30. Hur kände ni när ni var i åldern då de flesta bygger sina liv och skaffar barn? Kände ni optimism och framtidstro eller kände ni också en oro inför samhällsläget och era barns framtid, en oro som var så stark att ni funderade på om det ens är rätt mot barnen att sätta dem till världen?
90-talist med hund, inga barn
”Kände ni optimism och framtidstro eller kände ni också en oro inför samhällsläget och era barns framtid”
