Det tycks inte spela så stor roll vilka ekonomiska förutsättningar som barnen har. Barnen är vana vid att få ”allt” de pekar på. I många familjer kan man prioritera barnens krav och de överöses av prylar och märkeskläder. I de familjer som inte kan hänga med i köpkarusellen görs ofta ingenting för att förklara den ekonomiska skillnaden för barnen. Det resulterar i tankar som ”det jag inte kan köpa tar jag”.

Man får tidigt en märklig inställning till ”rättvisa”. Detta börjar redan när barnen är små och föräldrarna låter dem styra för att inte framstå som ”dåliga” föräldrar. När de börjar i förskolan blir det en ny form av ”slapphet” som styrs av lagar och regler. Personalen är bakbundna av dessa regler. Ett barn som slår ett annat barn eller tar sönder utrustning får man inte höja rösten mot. Skulle man rent av fysiskt lyfta bort bråkstaken kan det vara skäl för uppsägning. Tidningarna är fulla av sådana absurda historier.

Så här fortsätter det i den vanliga skolan. Där uppstår ofta ett mobbinggäng med en ”kung” som ledare. Blir det totalt omöjligt att bedriva undervisning är det oftast offren som får flytta medan ledaren ser sig som segrare. Inte nog med det. Föräldrarna tar nästan alltid lymlarnas parti och uppträder också som segrare.

Redan som tonåringar har ”kungarna”, och de är många, stor makt. De kan utan någon större risk för repressalier råna jämnåriga på märkeskläder och telefoner. Föräldrarna har redan gett upp och aktar sig för att fråga var den fina jackan eller dyra telefonen kommer ifrån. Brottslingarna är naturligtvis väl medvetna om att om man inte är straffmyndig så händer ingenting. Politikernas självbelåtna påståenden om att man tagit bort straffrabatterna för ungdomar är ju inte hela sanningen. Man har tagit bort rabatter för de grövsta brotten men man kan fortfarande begå många brott utan att få något märkbart straff.

Dödsskjutningarna och andra mord då? Varför har de ökat så väldigt mycket? Det finns naturligtvis många orsaker men om jag håller mig till att de bortskämda barnen som blir kungar eller näst intill stöter på varandra. De har, ända sedan barndomen, levt i tron att alla är rädda för mig. Jag gör som jag vill. Resultatet blir ofta en kamp på liv och död om vem som är kung. Den som förlorar har ju vänner som vill hämnas. Det leder till dessa vendettor som vi kan följa i media. Tyvärr händer ibland att någon oskyldig hamnar i skottlinjen.

Vad ska man då göra för att få stopp på eländet? Jag anser att man bör tvångsomhänderta fler barn tidigare när föräldrarna inte klarar av att uppfostra dem till normala medborgare. Lite mindre psykologi och mer handledning. En, för mig självklar ändring, är att mord alltid utan undantag ska resultera i livstids fängelse. Med livstid menar jag det bokstavligen.

Rolf Tronäss