Jag har själv erfarenhet som lärare på SFI, i EU-projekt för långtidsarbetslösa invandrare samt svensk-undervisning för utländska läkare, tandläkare och psykologer, mestadels från östra EU, och är helt överens med Malin Lernfelt i sin artikel.

Det borde vara självklart att pedagogerna inte ska vara daddor till dessa vuxna elever, utan kunna koncentrera sig på undervisningen istället och ägna sin energi åt de som vill lära sig det svenska språket.

Den rättighet som invandrade personer har till svensk-undervisning måste också kunna gälla som skyldighet för eleven själv. Samhället måste kunna ställa krav på eleven att undervisningen ska skötas med närvaro på de lektioner som erbjuds.

Att, som Malin Lernfelt beskriver det, komma några lektioner när det passar är fullständigt oacceptabelt. Om man inte sköter närvaron ska man inte heller ha någon ersättning från samhället.

Parallellt med att ställa dessa krav på närvaro måste man också ta i beaktande den stora spännvidd som finns hos de elever som skrivs in till SFI.

Det är en grannlaga uppgift för pedagogen att i samma klassrum undervisa elever alltifrån 20 till 60 år, ja så stor åldersskillnad kan det faktiskt vara och jag talar av egen erfarenhet.

Till detta ska läggas att eleverna kan komma från vitt skilda bakgrunder både när det gäller språk, skolbakgrund, etnisk tillhörighet och upplevelser i form av krig etcetera.

Sedan är det ju självklart så att bland dessa elever finns, precis som bland svenska elever, olika förutsättningar för studier. Det kan finnas såväl fysiska som psykiska hinder samt olika kultur-bakgrunder som gör det svårt för pedagogen att anpassa undervisningen så den passar för alla.

För att ytterligare problematisera så är det samtidigt så att klassens dynamik ändras med jämna mellanrum eftersom nya elever tillkommer och gamla försvinner på grund av olika anledningar. Så det är ingen lätt uppgift som Sverige åtagit sig.

Därför bör politikerna vara försiktiga när de uttalar sig i detta ämne. Det stämmer inte som vissa av dem påstår att “nyinvandrade ska lära sig det svenska språket snabbt och sedan ut i arbetslivet.”

Om detta ska de inte uttala sig förrän man vet vilka utmaningar man står inför och det skulle vara klädsamt om politiken besökte utbildningarna lite oftare innan man uttalar sig, jag har under mina cirka 20 år som lärare för invandrare haft besök av en skolpolitiker i klassrummet vid ETT TILLFÄLLE!

Med detta som grund måste samhället bli mycket tydligare och förklara för de nyanlända att de har rättigheter men också skyldigheter. Detta måste tydligt framgå i den samhällsundervisning som alla nyanlända ska genomgå.

Samhället måste också tydliggöra vad som händer om jag inte, som i det här fallet, sköter min skolgång. Det får inte bli så att man kommer till skolan enbart för att få ersättning i form av skattepengar eller att man sitter av tiden i skolsalen utan att prestera något eller att man visar noll engagemang. Det får heller inte vara så att om jag missköter mig på en skola och blir utskriven därifrån, kan söka och börja hos en annan utbildnings-anordnare istället, i samma Kommun.

Sammanfattningsvis kan sägas att det är en gigantisk uppgift att undervisa och utbilda elever med utländsk bakgrund och för att lyckas med detta krävs närvaro i klassrummet.

Jag håller därför med Malin Lerfelt när hon skriver att pedagogerna ska undervisa och inte vara daddor ! Samhället måste bli tydligare och inte bara ge information om rättigheter utan att det finns skyldigheter också.

Johnny Hansson, före detta lärare