Det fria skolvalet måste omprövas

Det fria skolvalet infördes av Carl Bildt och Beatrice Ask 1992. Det har sedan dess blivit något som knappast får ifrågasättas. Det håller inte längre, vi måste våga prata om problemen, även om det är svårt att se några enkla lösningar, men vi bygger inget bra samhälle genom att bara välja bort varandra.

Problemet är att under Jan Björklunds tid som skolminister har Sverige fallit som en sten i den internationella statistiken. Den borgerliga kartan stämmer inte överens med verkligheten, men hans lösning är ändå mer av samma politik.

Borgerliga politiker och debattörer tror på riktigt att deras åsikter, deras klassperspektiv, är något objektivt, grundat i sakliga överväganden och kompetens. När verkligheten sedan inte stämmer med kartan, eller hela experimentet går fel, förstår de inte vad som hände.

Skolverket har ett antal gånger slagit fast att det fria skolvalet ökar segregationen och därmed påverkar elevernas resultat negativt. Men i den borgerliga föreställningsvärlden leder det fria skolvalet tvärtom till högre kvalitet och att eleverna lär sig mer.

Forskningen visar att en blandad och sammanhållen skola ger bättre resultat medan sortering, ökad konkurrens och det fria skolvalet leder till att det blir sämre för alla. I en blandad miljö hjälper eleverna varandra vilket självfallet utvecklar goda ”kamrateffekter” och gynnar de elever som behöver mer hjälp. Även de högpresterande eleverna har visat sig få en bättre kunskapsutveckling. Effekten av den dynamik som utvecklas i blandade grupper stärker alltså elevernas resultat som helhet.

Det fria skolvalet skapar motsatsen till positiva ”kamrateffekter”. I början av 2000-talet framhöll OECD svensk skola som en förebild när det gäller sammanhållning. På den tiden hade bara tre länder bättre resultat i läsförmåga än Sverige. I den senaste Pisa-mätningen – mätningen genomförs på 15-åringar, de har gått sju av sina åtta läsår i Jan Björklunds skola – var siffrorna omvända, bara tre länder hade sämre läsförmåga än svenska elever. Det funkar inte att komma med mer betyg, större klasser och mer batong.

Skolan blir aldrig en bra skola om den inte tillerkännas ett egenvärde och den måste befrias från klåfingriga kommunpolitikers ambitioner. Kommunaliseringen gjorde dem till budgetryttare, som hade att leverera en skola inom given budgetram. Skolan måste ha så pass resurser att varje ny elev kan få en egen ny läsebok. Skolpolitikerna kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen. Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för vägtrafiken.

Allt är inte nattsvart, det finns lysande goda exempel från skolans värld där positiv kunskapsutveckling pågår. Nu vill det till en öppen dialog mellan dem som har egna aktuella erfarenheter av positiv utveckling av elevernas kunskaper och lärandets konstart.