EMU gynnar den svenska välfärdsmodellen
En av de största utmaningarna för den svenska välfärden handlar om att klara finansieringen av vården och omsorgen i en framtid då andelen äldre ökar. I likhet med många andra industriländer står Sverige inför en omvälvande förändring av befolkningens sammansättning. För femtio år sedan var bara en av tio medborgare över 65 år. Bara en av femtio var över 80. I dag är nästan var femte medborgare över 65 år. Var tjugonde är över 80. Om 25 år är var fjärde invånare över 65 år. Och var tionde över 80. Det faktum att vi lever längre och aktivare liv är en av välfärdspolitikens största och mest glädjande framgångar. Men det ställer nya krav på samhället. För sjukvårdens del innebär befolkningsförändringarna ökade kostnader fram till år 2030 med 10–12 procent i fasta priser. För äldreomsorgen blir kostnadsökningen mellan 20 och 30 procent. Till detta kommer kraven på förbättrad kvalitet och högre personaltäthet. De reella förutsättningarna att utveckla den svenska välfärdsmodellen handlar alltså om att skapa en långsiktig tillväxt i ekonomin. Med en genomsnittlig tillväxt på 2,5 procent per år mer än i dag fördubblar vi våra gemensamma resurser på trettio år. Med en sådan tillväxt finns det utrymme för både en ökad privat konsumtion och ökade gemensamma kostnader för en god sjukvård och en trygg ålderdom. Men med svag eller ingen tillväxt står vi inför ett gigantiskt problem, nämligen att övertyga medborgarna att långsiktigt minska den privata konsumtionen för att kunna ge plats för vården. Med en sådan utveckling hårdnar samhällsklimatet. Då riskerar vi att få en allt fattigare välfärdsorganisation, som i snabb takt tappar medborgarnas förtroende. Detta är ett perspektiv som ger en extra dimension åt den fråga som kommer att dominera den svenska politiska debatten under de närmaste månaderna, nämligen frågan om vi ska delta i det europeiska valutasamarbetet eller inte. Jag vet att många, som i likhet med mig är positiva till det svenska EU-medlemskapet och gläds över att ett nytt Europa nu växer fram, ändå är tveksamma till om Sverige också ska vara med i valutasamarbetet. För mig är den avgörande frågan om vi ska vara med i valutasamarbetet eller ej, vad en gemensam valuta betyder för våra möjligheter att utveckla vår välfärdsmodell. Eftersom den demografiska utvecklingen ställer så tydliga krav på en långsiktig ekonomisk tillväxt, handlar frågan till sist om vilket alternativ som ger bästa förutsättningar för vår ekonomi att växa – medlemskapet eller utanförskapet? Sverige är ett litet land med stort exportberoende. En stor del – närmare hälften – av vår export går till länder som i dag använder euron. Efter utvidgningen av EU kommer en ännu större andel av vår handel att bedrivas med euroländer. Det finns i dag ekonomisk forskning som visar att en gemensam valuta river handelsbarriärer och ökar handel och investeringar, vilket är de avgörande förutsättningarna för en god tillväxt. Eftersom en god och långsiktig tillväxt är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla vår välfärd tycks vi stå inför en politisk paradox, nämligen att ett ökat internationellt samarbete är den bästa vägen att utveckla det nationellt unika. Möjligheterna att bevara och utveckla den svenska välfärdsmodellen är större om vi går med i EMU. Lars Engqvist (s)
