En liten rad kan göra en sorgsen glad
En hälsning damp ned i brevlådan under påskhelgen, ett Glad Påsk-kort, som gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Speciellt som det kom från ett ganska oväntat håll.
Ett brev betyder ju så mycket. Det kan vara skillnaden mellan en bra dag och en dålig dag.
Själv tillhör jag den utrotningshotade art som aldrig skickat ett SMS, som aldrig skrivit ett mejl och som aldrig tagit en selfie. Det är inget jag är särskilt stolt över, men heller inget jag skäms för. Var och en blir salig på sin fason, som pappa brukade säga.
Så förstå om jag gladde mig extra mycket åt den där påskhälsningen. Mina vänner hade verkligen ansträngt sig. Först gått till affären och inhandlat ett Glad Påsk-kort, sedan skrivit några uppmuntrande rader, satt frimärke på kortet och därefter lagt det på lådan – sådant kräver onekligen sin man, när allt sägs vara bara "ett knapptryck bort".
Ensam är stark, heter det. Det är naturligtvis bara trams. Det vet inte minst vi som är ensamma. Och gamla.
Jag är född på 40-talet. Man behöver inte vara något mattesnille för att kunna räkna ut att jag därmed hör till de förtappades skara, det vill säga det berömda "köttberget" (ett uttryck sossetoppen Per Nuder myntade innan han bet huvudet av skam och sålde sin socialdemokratiska själ till näringslivet).
”Och vi, hopplösa bakåtsträvare, kommer även i fortsättningen att skriva våra brev för hand. För vi vet ju att ett handskrivet brev är det bästa botemedlet mot ensamhet, och sorg.”
Nu sjunger vi 70-plussare förvisso på sista versen. Men vem vet, får vi bara den där sprutan i armen nån gång, så kanske vi kan ställa upp en jättelik doakör bakom Lasse Stefanz och Christina Lindberg i De sista ljuva åren.
Och vi, hopplösa bakåtsträvare, kommer även i fortsättningen att skriva våra brev för hand. För vi vet ju att ett handskrivet brev är det bästa botemedlet mot ensamhet, och sorg.
Det behöver inte vara något märkvärdigt. Några små ord på en bit papper kan få även den mest missmodige på gott humör:
Ett bud på ett enkelt papper, en enda fattig rad, kan göra en mycket sorgsen så obeskrivligt glad.
Leif Westerhede
