Ett gemensamt boende är viktigt

Min far Eric Ottosson är född 1920 och är alltså på sitt 93:e år. Han och hans älskade sambo Ann-Marie, som är nio år yngre träffades 1962 och har sen dess levt och jobbat ihop varje dag och varje natt. De har endast varit åtskilda de gånger pappa varit på sjukhus och det har väl hänt åtta–tio gånger och senast var för två år sen, när han ramlat och fått höftfraktur. Då blev han inlagd en söndag och hemskickad nästföljande torsdag, som var Skärtorsdag.

Anne-Marie passade honom som den bästa sjuksköterska. Han kryade på sig snabbt och de har kunnat bo kvar i sitt hus i Tyringe.

Den 31 augusti hände det, som inte fick hända. Ann-Marie fick en stroke. Hon hade varit hos sin husläkare några dagar tidigare och konstaterat väldigt högt blodtryck och förmaksflimmer, men tyvärr ingen remiss till akuten, ingen inläggning och ingen Waran. Hon blev ganska hårt drabbad och är nu sängliggande och förlamad i vänster sida. Har haft svårt att äta och svälja, men helt klar i huvudet och pratar och minnet är helt intakt.

Efter sjukhusvistelsen kom hon till ett sjukhem i Hässleholm och så småningom till Hemgården i Tyringe. Pappa har hälsat på henne varje dag sen hon kom dit. Han kör själv med sin Volvo. Kör dit klockan tio och hem igen vid tolv och vilar middag och sen tillbaka igen och stannar till 18-tiden. Så klart tycker han att kvällar och nätter blir långa och ensamma.

Detta påverkar så klart hans hälsa, när han inte kan prata med Anne-Marie, lösa korsord, diskutera olika världsproblem och kramas och pussas, som de alltid har gjort och gör fortfarande.

De anmälde sig direkt till ett gemensamt boende på Hemgården. Ja, de har till och med gått med på att bo i olika rum. Men inget händer! Ska de tvingas till denna separation efter alla sina många strävsamma och lyckliga år tillsammans!? De har aldrig haft några bidrag och har betalt höga skatter trots sina låga pensioner.

Skärp er nu Hässleholms kommun!