Feg ÖB bäddar för försvarsneddragningar
Vid årets Sälenkonferens i Folk och Försvars regi föreslog Håkan Juholt (s) att titeln ”Överbefälhavare” avskaffas, att den ersätts av titeln ”Chef för försvarsmakten” och att innehavaren kan vara civil. Juholt är inte vem som helst. Han är ordförande i den inflytelserika försvarsberedningen, som är tänkt att vara en förbindelselänk mellan regering och riksdag. Juholts förslag om att avskaffa titeln ”överbefälhavare” när det gäller försvarsmaktens främste officer har starkt fog för sig. Titeln är direkt missvisande. Det är inte en militär som kan och skall bestämma om och när militär styrka skall nyttjas i krig, ej heller att ha det inflytande på fördelningen av samhällsresurser i fred som den ståtliga titeln kan tolkas innebära. Överbefälhavarfunktionen i ett modernt samhälle tillkommer nationens politiske ledare. Sålunda är USA: s president, liksom Finlands dessa nationers överbefälhavare. USA: s främste general benämns inte överbefälhavare. Den ordning som råder i dessa länder innebär en betydligt klarare ansvarsfördelning än den svenska. Den politiska makten ansvarar som sig bör för ”överbefälhavarfunktionen”, i spetsen för försvarsmakten i dessa länder finns en tydlig chef. Dennes ansvar är dels att leda verksamheten och följa upp tillståndet inom organisationen, dels att utifrån detta och utifrån sina fackmannamässiga bedömningar om de ömsesidiga styrkeförhållandena ”vi – fienden” ge den reelle överbefälhavaren, det vill säga i vårt fall statsministern, råd i de strategiska bedömningarna. I Sverige har oklarhet i denna sak uppstått därför innehavarna av titeln överbefälhavare alltsedan ÖB Synnergrens tid på 1970-talet inte i främsta rummet ägnat sig åt att vara chefer för försvarsmakten, i ovan angiven mening, eller strateger utan åt att vara försvarspolitiker i syfte att hålla försvarsanslagen uppe. De har därvid lierat sig med försvarsindustrin och fackföreningsrörelsen, till förfång för sund strategi. Den näste siste i raden, ÖB Owe Wiktorin (1994-2000) höll sig enbart till flygindustrin och internationella insatser som budgetgaranter men han redovisade ärligt vad dessa satsningar skulle ge för negativa effekter på en samlade försvarsförmågan. Han kunde ha varit tydligare men ansvaret lades likväl på politikerna. Efterträdaren Johan Hederstedt däremot har försökt att överträffa försvarsminister Björn von Sydow i dennes skönmålningar av det i verkligheten dystra tillståndet i försvarsmakten. Hederstedt förtränger denna verklighet och vidtar inga konkreta åtgärder för att förbättra läget. Han tvingas därför att efter två och ett halvt år som ÖB (Försvarets Forum nr 6/2002) upprepa samma besvärjelser som när han skulle tillträda: vi skall ha en sjudande övningsverksamhet i försvarsmakten (DN 5/4 2000). Han är tillbaka på ruta 0 och visar ingen förmåga att ta sig därifrån. En så passiv och verklighetsfrämmande ÖB är chanslös mot de politiker som vill skära ned försvaret ytterligare. Det är mot den bakgrunden inte förvånande att förtroendet för ÖB Johan Hederstedt är lågt inom försvarsmakten. I OfficersTidningen nr 2002:9 redovisas en SIFO-undersökning Officersförbundets medlemmar. I påståendet ”Jag har allmänt sett stort förtroende för Överbefälhavaren och Försvarsmaktsledningen” instämde bara 1 procent av de tillfrågade. 20 procent instämde till stor del men 37 procent instämde inte alls. Det är en klar försämring jämfört med de siffror dåvarande ÖB Owe Wiktorin fick i maj 2000. Det var ändock låga siffror, nämligen 4, 30 och 28. Ännu sämre förtroende för sin chef skulle nog försvarsmaktens officerare visa upp om chefen blev civil. Juholt själv skulle onekligen vara en kandidat till en sådan post, partipolitiskt korrekt som han varit. Men han tillhör de försvarspolitiker som i de ovan nämnda undersökningarna fick instämmanden i förtroendefrågan på följande sätt: ”helt förtroende” 0 procent, ”till stor del” 6 procent, ”inte alls” 65 procent. Juholt är dessutom förtegen om sina insikter i försvarsmaktens ”inre liv”. När han fick frågan om han gjort militär grundutbildning gav han svaret att han som försvarspolitiker tillägnat sig lika goda insikter som om han hade gjort grundutbildning. Svaret är alltså nej. Men varför? Juholts kryptiska svar föder nya frågor: Vapenvägrare eller frikallad? Försvarsminister Leni Björklund säger nej till Juholts förslag om civil chef för försvarsmakten. Det är klokt. Klokt vore också att snarast ersätta ÖB Johan Hederstedt med en officer som åtnjuter större förtroende inom organisationen. Den i och för sig angelägna frågan om titelbyte kan anstå tills denne man är funnen. Carl Björeman
