GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Fler skulle kunna överleva i väntan på organ

Myter och missuppfattningar hindrar Sverige från att bli bättre på organdonationer och Kristianstad är inget undantag. Det fantastiska med denna fråga är att den går att lösa utan miljardsatsningar, utan kampanjer.
Transplantationer • Publicerad 6 oktober 2021
Detta är en opinionstext i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En människa i veckan dör i Sverige i väntan på organ som aldrig kommer.
En människa i veckan dör i Sverige i väntan på organ som aldrig kommer.Foto: Jenny Isaksson

Sverige är bra på transplantationer. När organ kan räddas från en avliden person vet vi precis hur vi ska omhänderta dem, och hur vi ska vårda de patienter som får sitt liv räddat.

Men själva donationerna? Där ligger Sverige under genomsnittet i Europa. I Spanien har man nära 50 donatorer per miljon invånare, medan Sverige inte ens har 20.

Många tror att det är donationsregistret det är fel på. Men det stämmer inte. Spanien och Sverige har samma system, det som kallas ”förmodat samtycke”. Om man inte har angett något annat, förutsätts alltså samtycke till organdonation. Anhöriga har visserligen rätt att uttolka den avlidnes vilja, men systemet är alltså redan ”donationspositivt”.

”Den nyaste statistiken för Södra sjukvårdsregionen, där Kristianstad ingår, är dyster läsning. Näst sämst i landet.”

Detta överraskar många. Donationsprocessen omgärdas av myter och okunskap – en okunskap som tyvärr sträcker sig hela vägen in dit där allt avgörs, nämligen landets nittio intensivvårdskliniker.

Den nyaste statistiken för Södra sjukvårdsregionen, där Kristianstad ingår, är dyster läsning. Näst sämst i landet. Nedåtgående trend. Hela regionen stod för 28 av rikets totalt 181 organdonatorer under 2020. Det handlar alltså om små siffror – varje möjlig donator måste noga omhändertas.

Så vad göra? Tre saker:

* Se till att varje intensivvårdsavdelning har en donationsansvarig. En sådan saknas i dag på mer än hälften av alla kliniker här i regionen.

* Se till att förbättra lagarna så att det blir tydligare hur den organbevarande behandlingen får gå till. Ett sådant förslag presenterades bara härom veckan av regeringen, efter många års förseningar.

* Se över donationsmetoderna, så att inte bara personer döda i total hjärninfarkt, det vi kallar hjärndöd, kan donera. Med rätt förberedelser kan även personer som har dött av hjärtstopp ibland bli donatorer.

Det fantastiska med denna fråga är att den går att lösa utan miljardsatsningar, utan kampanjer. Om landets intensivvårdskliniker bestämde sig skulle de mycket snart kunna rädda fler organ.

Och det behövs. En människa i veckan dör i Sverige i väntan på organ som aldrig kommer. Det skulle inte behöva vara så – inte i Kristianstad, och ingen annanstans i Sverige heller.

Lisa Kirsebom, Vetenskapsjournalist, författare till den uppmärksammade reportageboken ”Ur döden liv”. Den är också en skildring av hennes mans väntan på en livräddande levertransplantation.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.